tisdag 20 mars 2018

en enda röra

Hej alla fina!

Vi har äntligen fått flytta tillbaka till vår riktiga lägenhet. Känns SÅ bra, det blir superfint verkligen. Blir så kul att få inreda och verkligen göra stället till mitt eget. Känns också fantastiskt att jag hittat en så himla fin roomie som gör allting så mycket roligare.

Vad har hänt sen senast då? Snart har det fasen gått en månad sen vi kom hem från Sri Lanka, och tiden har som vanligt flugit iväg. Har hunnit ha min anestesiplacering (som i princip handlar om att söva ner folk inför operation) här i Uppsala, vilket var riktigt kul. Blev väl ganska enformigt efter ett tag men när det väl hände lite mer akuta grejer så var det intressant. Fick vara med om en del omvälvande grejer också; se ett barn födas till världen genom kejsarsnitt och vara med om situationen där en mamma skiljdes från sin 10-åriga son i slussen till operationssalen efter att man samma dag konstaterat en aggressiv hjärntumör. Känslan man såg i mammans ögon hade jag inte önskat min värsta fiende.

När vi ändå är inne på omvälvande grejer; just nu har jag mitt patologiblock, och i morgon ska jag vara med om min första hellånga obduktion. Från början till slut liksom. Har ju sett delar av obduktion under tidigare terminer men nu blir det hela processen. Jag känner mig ärligt talat helt slut, orkeslös och likgiltig för tillfället, och har egentligen inte alls lust att vara med om en så pass "brutal" grej just nu. Men man kan ju inte direkt skippa det heller. Inte bara för att det är obligatoriskt, men också för att detta är vårt enda tillfälle att vara med från början till slut. Behöver nog sova ordentligt i natt så kanske jag har en chans att känna mig lite utvilad imorgon.

Det är så mycket tankar som snurrat i huvudet de senaste veckorna. Det är liv, död, sorg, kärlek, empati, likgiltighet och avtrubbning i en salig röra. Ibland undrar jag hur jag någonsin skall kunna bli sådär professionell och saklig som man behöver vara vid vissa tillfällen, och ibland tycker jag att jag känner mig helt känslomässigt avtrubbad. Ibland känner jag alldeles för mycket och ibland ingenting alls. Det är nu som det här yrket börjar kännas lite mer på riktigt, och jag antar att dessa mini-kriser hör till när man börjar inse vidden av sin framtida roll. Jag hoppas bara att jag orkar. Att jag orkar bli så bra som jag vill bli.

Det här inlägget blev en enda röra. Men det kanske speglar mitt känslomässiga tillstånd på ett viss. Nu ska jag gå och lägga mig.

1 kommentar:

Mami sa...

<3 <3