lördag 8 april 2017

STOCKHOLM

Jag ska hyra ut mitt rum i sommar. Hundratals mil från varandra diskuterar jag och den turkiska utbytesstudenten skillnader mellan våra länder. Vi pratar om tanken om att leva i ständig oro att något ska hända. "Vi vet aldrig när det kommer smälla till" säger hon och jag instämmer i att det är fruktansvärt. Synd om de människorna där borta, tänker jag.

Dagen därpå kör en lastbil in en folkmassa. Inte hundratals mil härifrån. Här. I trygga avlånga landet. En av mina vänner befinner sig på plats, nu undangömd från terrorn. Hon skriver om hur rädd hon är och om den fruktansvärda synen. Människor under lastbil i full fart. Paniken. Jag försöker greppa verkligheten och inser att nu finns den här. Ondskan, ilskan, rädslan. Den har nog alltid gjort det, men legat i ide. Den finns nog överallt egentligen.

Jag vill hitta något att investera all min ilska i. Vems fel är detta? Varför fortsätter det hända? Vem är ansvarig? Vill hitta någon eller något att skylla på. Något att hata. På samma sätt som hatet sipprar ut mellan gatustenarna där spåren fortfarande syns tar det fäste i mig.

Men jag andas djupt. Jag inser att mitt hat inte kommer bota något i denna värld. Jag inser att jag nog inte är kapabel till att hata på det sättet, för ur hat föds ingenting. Förutom. Mer. Hat. Mina sociala medier svämmar över. Profilbilder byts. Fint, men spelar det nån jävla roll. Vid det här laget borde vi väl klistra in flaggor från vart och vartannat land i hela fucking världen om vi ska vara solidariska påriktigt. Jag tänker inte be för någonting heller. Det har jag slutat med för länge sen. Detta är inte en tid att överlåta makten. Det fungerar inte så.

Men. Fastän individen är liten i sammanhanget är vi stora tillsammans. Det är vi som bygger upp sammanhanget.

Onda människors extremistiska synsätt ska inte ligga som grund för våra fördomar. Det är inte vi och de. Vi är alla enade, vi vill alla samma sak. Ondskan ska inte få vinna. I Turkiet, i Sverige, i Europa, i världen. Ondska har ingen hudfärg, ingen religion, ingen kultur. Världen är rutten men den är vacker också. Segregation och fördomar kommer slita oss itu och då vinner ondskan. Låt oss fortsätta stå som en enad front. En icke-exkluderande enad front. Vi mot dessa sjuka, äckliga, extremistiska individer. Religion rättfärdigar aldrig hat. Vi behöver inte förlåta. Vi ska inte förlåta. Men. Låt inte hatet rättfärdiga mer hat mot folk som inte förtjänar det. 

Inga kommentarer: