måndag 6 februari 2017

sthlmbound


Hejsan! Igen får ni ett sånt där tråkigt (?) detta-har-jag-gjort inlägg, haha. Har inte inspiration till mycket annat. Tillbaka till verkligheten efter en superbra helg. I fredags var det förfest och utgång, temat på förfesten var typ aqua/under vatten/pool, så jag färgbombade håret rosa och körde på någon slags sjöjungfrulook. Det var skitkul!

På lördag tog jag tåget till Stockholm där jag mötte upp min moster. Vi gick på Sephora innan vi traskade iväg till Söder för att gå till en restaurang som min kompis tipsat om, Hermans. Sviiiinbra vegansk buffe med 50% studentrabatt. Hur bra? Ligger dessutom på en mysig inglasad och uppvärmd terass där man ser ut över stan. Supertips, speciellt om man vill ta sig en runda på Fotografiska sen som vi gjorde, för det ligger precis under.




På Fotografiska var huvudutställningen "We Have A Dream". Sjukt inspirerande utställning med massor av bilder och livshistorier om folk som ändrat eller påverkat världen omkring sig på något sätt. Jag gick där med tårar i ögonen och tänkte på hur mycket var och en av oss kunde göra här i världen om vi bara slutade bry oss så jävla mycket om andras åsikter om oss. Eller som Quincy Jones sa i sin lilla livshistorie-ruta: "Not a single drop of my selfworth depends on your acceptance of me".

Trots att jag kan känna en bitterhet över att andra människors åsikter och tankar om mig skall få spela någon slags roll överhuvudtaget i min bild av mig själv, kan jag inte låta bli att konstatera hur långt jag kommit. Känns som jag kommit väldigt mycket nämre att "fatta det". Som dessa människor gjort. Jag känner en helt annan acceptans till mig själv och tycker jag är förbannat bra för det mesta. Detta går självklart i vågor, men jag står rätt stadigt nuförtiden. Till stor hjälp har jag människorna omkring mig, märker att jag väljer att omringa mig med människor som har egenskaper jag beundrar och uppskattar. Aldrig mer skall jag umgås med människor som får mig att må dåligt. Jag har mycket åsikter och egna värderingar, och jag står för dem. Jag vill ta mig till ett stadie där ingen kan trampa mig på tårna. Detta är mitt år.


På Fotografiska fanns även Lennart Nilssons fantastiska utställning "Ett barn blir till". Helt otroliga fotografier. Lennart Nilsson gick bort för drygt en vecka sen och denna utställning var i hans minne.



Igår tog vi en sväng till Mall of Scandinavia men annars tog vi det ganska lugnt tills jag hoppade på tåget tillbaka till Uppsala.

Inga kommentarer: