torsdag 15 december 2016

One of the greatest diseases is to be nobody to anybody

Indien är landet som ligger på andra plats med avseende på befolkningsmängd i världen, med en befolkning på 1,3 miljarder människor. Förutom en ofattbar mängd människor är Indien också hem till ett fruktansvärt kastsystem där det lägsta kastet knappt betraktas som människor, de har i princip så lågt värde att de betraktas befinna sig under kastsystemet. Man bör inte röra dem och de totalignoreras av samhället. I Indien lever otroligt många i fattigdom, analfabetismen är enorm och den ekonomiska framgång man får till stånd utnyttjas av de högsta 20% av befolkningen. Kvinnor från lägre kast har i princip inget värde och föds till att giftas bort, föda barn och laga mat till familjen. På landsbygden är det få som under sin livstid skulle kunna få kontakt med en läkare, och barnmortaliteten är enorm där många dör i, enligt oss, lätt- och billigt behandlade sjukdomar som streptokockinfektioner i huden, svampinfektioner, parasiter och inte minst malnutrition. Tillstånd som det är omöjligt att dö i här uppe i Norden.

Sujit Kumar Brahmochary växte upp i fattigdom på landsbygden utanför Kolkata. Via ett sponsorprogram fick han möjligheten att gå i skolan. Med goda betyg och ett brinnande intresse att hjälpa människor i nöd utbildade han sig till läkare och fick senare med hjälp av ett stipendium möjligheten att specialisera sig inom pediatrik i Belgien. Med en specialistutbildning från ett europeiskt universitet i bagaget kunde han i princip välja och vraka i vilket land han ville jobba i världen. Han glömde dock aldrig sina rötter, och bestämde sig för att åka tillbaka till de fattiga delarna av Indien för att hjälpa de människor som behöver hjälpen mest men inte har tillgång till den. Han ville göra skillnad, förändra en liten del av världen. Det kallar jag hjältemod; att ta sig från fattigdomen och kunna bosätta sig var som helst, men totalt strunta i sin egen bekvämlighet och åka dit man behövs som mest. Pengar var aldrig en faktor, det var snarare tankesättet "Do what's good, money will follow" som drev. Efter att ha åkt tillbaka till Kolkata jobbade han flera år tillsammans med ingen mindre än nobelprisvinnarna Moder Teresa (från henne kommer också citatet i min rubrik) och Muhammed Yanos, innan Moder Teresa uppmuntrade honom att starta ett eget projekt där han kunde bidra till världen så mycket som möjligt med sin fina utbildning och sina kunskaper. Han tog rådet till sig och åkte själv ut på landsbygden, allt han hade var en portfölj med mycket basala medicinska nödvändigheter. Drömmen var att skapa ett system där de fattigaste kunde få tillgång till livräddande sjukvård, gratis och lättillgängligt.

Sagt och gjort. Det som började med en ytterst primitiv läkarmottagning i en lada, en dag per vecka, har nu växt till ett heltäckande samhällsbyggnadsprojekt med två sjukhus, sex sjukvårdskliniker, 31 skolor, 8 banker som ger mikrolån till kvinnor samt ett ubildningscenter. Instutionen heter idag Indian Institution for Mother and Child (IIMC) och har tack vare bidrag från privatpersoner, organisationer och volontärer kunnat expandera och utvecklats till att inkludera många olika projekt och verksamheter som tillsammans syftar till att främja kvinnors och barns hälsa, ekonomiska och sociala utveckling och ställning i samhället. IIMC´s alla projekt omfattar i dagsläget mer än 300.000 personer på landsbygden runt om Kolkata och Västbengalen. Man kan åka som volontär till Kolkata och jobba med människorna, hjälpa till på kliniker och ute på de olika projekten. Man kan också ha ett eget fadderbarn genom organisationen, vilket i princip är barnets enda möjlighet att få en utbildning och möjligtvis bryta den onda cirkel av utsatthet och analfabetism som kommer utav att hela familjen är outbildade. Åker man till Indien har man även möjlighet att träffa sitt fadderbarn.




Jag hade igår kväll privilegiet att få träffa Dr Sujit, då han var på besök här i Uppsala under sin Sverige-tour. Jag har själv varit involverad i hans projekt i snart ett år utan att riktigt förstå hur stort detta är. En oerhört inspirerande, osjälvisk människa som har byggt upp någonting fantastiskt. Han ser till de stora problemen i det indiska samhället och satsar på att göra så mycket nytta för så många människor som möjligt. De olika projekt han startat stärker kvinnors ställning i samhället, utbildar kvinnor till ledare och stärker deras självförtroende så att de inte längre ser på sig själva som värdelösa varelser. Detta gör mig varm i hjärtat (och lite tårögd).

Det var också oerhört fint att få se vart snart ett års ranson av mina sponsorpengar gått. Att jag varit med och bidragit till någonting så mycket större än jag ens hade kunnat tänka mig när jag gick med. På Indiens landsbygd finns nämligen en 13-årig flicka vid namnet Manu som med hjälp av mina och min kompis 200 kronor i månaden har möjligheten att gå i skolan. Att få den utbildning som vi uppfattar som en självklarhet. Genom oss har hon fått samma möjlighet som Dr Sujit fick en gång i tiden, genom oss har hon fått möjligheten att ta vara på sin potential trots att hon drog en nitlott i ställen att födas på i världen. Det som för mig är en dyr fika är ett helt liv för denna person. En flicka som för mig är en bild i en mapp på min kylskåpsdörr. Skriver inte detta alls i syfte att förhärliga mig själv; men är det inte förjävla häftigt.


Brev från Indien 


Och tanken om att i något skede åka till Indien växer sig starkare.

Inga kommentarer: