tisdag 4 oktober 2016

let's just agree to disagree, eller?

Ibland är jag så kluven som människa. Jag spenderar en relativt stor del av min tankeverksamhet till att vrida och vända på saker, försöka se saker ur nya perspektiv och reflektera över mina åsikter om olika ämnen. Jag spenderar helt enkelt mycket tid till att tänka på vilken typ av människa jag vill vara, vad jag står för och vad jag vill representera. Ibland känns det som att jag går balansgång över något slags hav av moraliska ställningstaganden och dagligen kör en mental dragkamp samtidigt som jag kämpar för att inte falla över till någondera sida. Lite sådär dramatiskt uttryckt.

 Jag vill stå för mina egna åsikter samtidigt som jag vill vara en öppen och icke-fördömande människa. Jag vill våga kritisera och prata om ämnen som religion, feminism, politik, miljö o.s.v. men samtidigt inte framstå som en inskränkt "know-it-all" som bara bryr sig om att få fram sin egen åsikt. Jag vill att alla ska få ge uttryck för sina egna kulturer och respektera att andra kan ha en helt annan världsbild än jag själv, samtidigt vill jag kunna diskutera de samhälleliga problem som vissa kulturer medför. Jag vill inte vara en sån som bara skall vara alla till lags men samtidigt vill jag inte trampa folk på tårna. Jag vill inte heller framstå som någon som ser på sig själv som mer påläst, mer insatt, på något sätt "över" andra men samtidigt vill jag inte dra mig för att argumentera om någonting jag bryr mig om och anser att jag har vettiga och välformulerade åsikter om. Jag vill inte höra till den skara av människor som alltid måste vara politiskt korrekta i alla sammanhang, samtidigt som jag tycker det är viktigt att följa sina egna värderingar. Jag vill inte vara någon social justice warrior som måste lägga sig i och uttrycka sig om precis allt, men jag vill inte heller tysta ner mig själv när jag har nåt att säga. För att inte prata om balansgången mellan när det är värt och inte värt att bry sig, och hur mycket tid och energi man ska lägga på att försöka uttrycka sina åsikter och övertyga folk man anser "har fel". När har man ens mandat att kunna säga att ens åsikt är den rätta i frågan?

Varför tröttar jag ut mig själv med sånthär då? Varför slutar jag inte bara bry mig så jävla mycket om allt? För att jag inte kan helt enkelt. För att min hjärna inte får den stimulans den tydligen behöver om jag inte dagligen reflekterar över världens problem och ickeproblem. Jag önskar jag kunde stänga av ibland. Jag önskar jag kunde gå in på facebook och inte klicka in mig på alla artiklar och länkar som engagerar eller provocerar mig det minsta lilla och därefter spendera x-antal minuter på att analysera ämnet i fråga. Jag önskar det kunde sluta klia i fingrarna varje gång jag läser en debatt som jag så innerligt vill ge mig in i, att jag inte behövde ha den lilla mentala fajten om det inte alls är ett måste att uttrycka sig varje gång man blir provocerad. Lönar det sig ens att försöka övertyga människor? Är det någon mening i att argumentera om saker som involverar oss alla, men som man klart och tydligt har helt olika grund att stå på och olika ståndpunkt att hålla sig till från första början, och förmodligen kommer fortsätta ha sin egen åsikt om även efter diskussionen? Skapar det bara mer irritation och större opinionsklyftor, eller är det grunden för den progression som vi så nödvändigt behöver i samhället?

Borde vi bara agree to disagree om det mesta eller fortsätta försöka övertyga varandra med möjligheten att vi i något skede uppnår en utilitaristisk allmän opinion där så få som möjligt behöver känna sig kränkta, men med risken för att det istället "backfires" mot oss och delar upp oss ännu mer? På ett sätt känns det ju som att sociala medier för oss samman i frågor om feminism, rasism och sexism, men på många plan känns det som en plattform som delar upp oss i olika läger.

Det är inte lätt hörni, är min briljanta slutsats. Babbel, babbel, godnatt.



Inga kommentarer: