tisdag 15 mars 2016

THE GRAND CANYON


GRAND CANYON, AZ. 446 kilometer lång, ställvis över 1800 meter djup och miljontals, miljontals (om inte miljarder) år gammal. Nere i bottnen rinner Coloradofloden och med blotta ögat är det omöjligt att förstå kanjonens storlek. Än mindre fånga den på bild. Man ser kilometrar fram och tappar begrepp om avstånd.

Det går att vandra i kanjonen men det är oerhört krävande och man bör vara väl förberedd. Det finns rikligt med olika djur eftersom höjdskillnader och klimatskillnader inom kanjonen gör att djur från många olika ekosystem kan leva där. Att överleva i kanjonen är alltså ingen piece of cake och normala turister får oftast vara väldigt försiktiga att försöka ta sig fram i kanjonen. Man kan även skaffa sig ett "rafting pass" och då kan man rafta hela floden från början till slut med egen utrustning. Det har dock funnits en väntelista på över 20 år (om jag minns rätt) och våran tourguide hade stått på listan i nio år när vi var där. Nu läste jag dock att man skippat väntesystemet (kul för dem som väntat i 25 år) och tag sig an ett lotteri-system. Hur som helst får man alltså inte röra sig här, förståeligt eftersom människan har tendens att förstöra all natur som kommer i hennes väg.



Living on the edge. Literally.





Den mest cheesy-ga posén ever men kändes faktiskt som den mest naturliga när man stod där och såg ut över naturens verk.


Kolla på människorna i förhållande till stenblocken! 
Proportionerna är dock helt omöjliga att fånga på bild, i alla fall med min utrustning.




Att sitta på kanten med sina bästa vänner, dingla med benen ner i kanjonen, se solen gå ner över stenblocken och kasta skuggor över hela dalen är rent ut sagt magiskt. Stenblocken färgas i olika kulörer beroende på hur solen ligger och längst ner är det alldeles mörkt.




Grand Canyon är något som måste ses med egna ögon, men jag hoppas ni gillade bilderna i alla fall. Det var definitivt ett minne för livet, och att jag fick dela stunden med såna härliga människor gjorde saken ännu bättre.

Senare på kvällen kom vår tourguide och viskade att gruppen skulle träffas vid bilen, för han hade nämligen en app på mobilen där man kunde se stjärnhimlens aktivitet och såg att det till vår stora lycka skulle bli meteoritregn ikväll. Utan att säga något åt de andra grupperna hoppade vi in i vår van och körde fnissandes iväg till Grand Canyon igen (vi bodde på en campingplats en bit ifrån). Där lindade vi in oss i våra filtar, lade oss ner på våra ryggar precis vid kanten och betraktade meteoritregnet på stjärnhimlen ovanför. Det var verkligen livligt på stjärnhimlen den kvällen, man kunde se flera tydliga "stjärnfall"  varje minut och varje gång ett riktigt fint stjärnfall uppenbarade sig hördes ett kollektivt "ooooh" från allas läppar. Detta var återigen en stund som inte går att föreviga på bild; det skulle lika gärna kunna vara smulor på ett täcke, men jag försökte i alla fall.


Plötsligt såg vi att det lyste en bit ifrån och vår guide gick för att kolla vad det var. Han kom tillbaka och informerade om att det var en man som stod med laserpekare och berättade om stjärnorna. Vi tog oss dit och anslöt oss till skaran av nyfikna lyssnare. Mannen studerade astronomi på University of Arizona (han jobbade kanske vid Grand Canyon om jag inte minns fel) och kunde peka ut och identifiera hundratals stjärnor. Som ni kanske vet är jag oerhört fascinerad av rymden och stod storögt och lyssnade när han berättade om olika stjärnor. Jag minns att han bland annat pekade ut stjärnan Antares, namnet kommer från grekiskan och betyder bokstavligen "equal to Mars" alltså i princip "jag är inte Mars, men jag ser ut som det". Den är klart röd och är alltså en röd superjätte vilket betyder att den är i slutet av sin livscykel, har växt enormt (dess yta skulle röra Mars och Jupiter om den fanns i vårt solsystem). Snart kan den, liksom stjärnan Betelgeuse, explodera som en supernova och kommer då ge ifrån sig ett jättestarkt ljus. Försökte hitta info om när de exploderar men det jag fick fram var att de kan explodera nu eller om en miljon år, ingen vet.

Hur detta blev ett astronomi-inlägg vet jag inte, men nu vet ni detta i alla fall. Det var i alla fall en dag och kväll jag förmodligen kommer minnas resten av mitt liv, och jag är så glad att vår tourguide lät oss se meteoritregnet. Det var en värdefull upplevelse. För att se andra reseinlägg kan ni klicka på kategorin "RESOR" till höger.


Inga kommentarer: