torsdag 31 mars 2016

I kroppen min

Jag skulle inte ens läsa boken. Alldeles för många sidor på för få timmar. En mörk, ångestfylld historia om döden. Utan tillstymmelse till lyckligt slut. Författaren tar oss igenom ilskan, besvikelsen och insikten om att aldrig få se egna, ännu icke-existerande, barn växa upp. Aldrig få se föräldrar bli gamla, aldrig kunna ge tillbaka för den trygghet och den kärlek som präglat barndomen. Resan mot livets slut, när döden härjat inuti kroppen för att en vacker dag, inom snar framtid, ta över. Tysta ner. Författaren skriver om vikten av relationer. Vikten av att se varandra, att bekräfta och att gå hem från jobbet lite tidigare för att kunna vara med barnen. Att ingenting egentligen spelar någon roll förutom människorna, kärleken och tiden. Att ta vara på den, vi lever på lånad tid. Klicheér i ett annat sammanhang kanske, men inte i denna bok. För spelar någonting annat någon roll, egentligen?

Idag pratade vi om att gråta, jag sa att jag inte gråtit idag. Jag som fäller en tår var och varannan dag när jag läser eller ser någonting vackert eller berörande. Jag har sträckläst i timmar. Stundtals uppslukad i berättelsen, ibland insjuken i egna reflektioner. Det är klart att han dör i slutet, det är ändå en självbiograf om en död person. Men det är vackert på något sätt, trots att det är bisarrt att en ung människa sitter och inväntar döden. Han skriver vackert, målande och ocensurerat om det öde vi alla någon gång går till mötes. Och jag tänker på livet som vanligt. Och jag har gråtit idag.

Inga kommentarer: