torsdag 10 mars 2016

dimensioner

Ikväll kollade jag på några videor där kända, och icke-kända, personer talade ut om någonting de varit med om eller något de känner. Saker som att de varit djupt deprimerade, mist en familjemedlem, haft cancer, gått in i väggen, blivit mobbade eller känt sig värdelösa. Det var bl.a. personer som jag ansett vara lyckligt lottade eller ha ett bekymmersfritt liv, jag har till och med ansett dem vara ytliga. Jag har varit uppe i huvudet och rotat för mycket igen den senaste tiden, det är aldrig bra. Jag försöker identifiera mina negativa tankemönster och vrida dem, men det är inte lätt alltså. Men jag känner att dessa videos gav mig lite perspektiv. Det finns så mycket mer i oss alla än man kan se på ytan; rädslor, osäkerheter, trauman, sorg och saknad. Jag tror på att det finns en djupare dimension hos oss alla, vissa djupare än andra och hos några kommer den inte fram särskilt mycket. Men den finns där, det måste den göra.

Alldeles för ofta ser jag objektivt på andra människor men så jäkla subjektivt på mig själv. Kan klanka ner på mig själv för minsta lilla sak, i vissa situationer är jag så extremt osäker och där någonstans emellan glömmer jag bort att de flesta andra människor också har sina tillkortakommanden, rädslor och osäkerheter. Jag tror att jag har skapat någon slags additionsmekanism där andra människors starka sidor och saker jag önskar jag hade, adderas ihop till en orealistisk bild av hur alla andra människor är och hur de uppfattar sig själva. Fattar ni vad jag menar? Person ett är väldigt rolig och tycks alltid ha något att säga, person två verkar alltid så självsäker och person tre alltid så bekväm i sociala situationer - och jag drar slutsatsen att alla dessa tre människor har alla dessa tre egenskaper. Jag bortser liksom från att de alla har saker de inte är bra på och som de är osäkra över. Speciellt här på läkarprogrammet där jag inte längre kan glida runt utan att anstränga mig särskilt mycket och tro att jag fortfarande skall få bäst i allt. Man har liksom hamnat med människor som har liknande mindset som en själv och det förstärker ibland mina känslor av att inte riktigt räcka till i något avseende. Jag vill liksom plugga och kunna allting samtidigt som jag vill engagera mig i saker samtidigt som jag vill lära känna nya människor och vara social samtidigt som jag vill satsa på träningen. En ond spiral som gör att jag känner mig otillräcklig och får dåligt självförtroende, känner mig utanför och tänker negativa tankar. Fastän jag vet att jag i själva verket räcker till gott och väl, och att jag är en rolig, snäll och trevlig människa. Ibland känns det som att jag inte riktigt blir sedd som den jag är, men samtidigt ser jag kanske inte andra människor för allt det de är heller. Jag önskar bara att vi kunde se varandra. Bortom ytan, bortom förutfattade meningar och status. Vi har alla en djupare dimension, om vi bara ville visa den lite oftare istället för att fila på en polerad yta.

Inga kommentarer: