torsdag 31 mars 2016

YPSILON

Hann vara på min första Ypsilon-Yra förra söndagen! Vilket härligt gäng med härlig gemenskap. Ska bli roligt att lära känna tjejerna, de verkar vara glada och öppna brudar allihopa. Jag hade det jättetrevligt, var kul att få klä upp sig såhär på en söndag också. Blir nog garanterat många event i framtiden med detta gäng! Har känts som att man slösat bort möjligheterna lite genom att inte engagera sig i nationsliv när man ändå bor i Uppsala, men det ska det bli ändring på.

Det var ganska mörkt inne på nationen vilket mitt objektiv inte gillar så mycket, bilderna är lite brusiga. Men det är en världslig sak.

Lauralainen var vacker som vanligt


Den här byxdressen måste vara ett av de mest användbara köpen på länge!








I kroppen min

Jag skulle inte ens läsa boken. Alldeles för många sidor på för få timmar. En mörk, ångestfylld historia om döden. Utan tillstymmelse till lyckligt slut. Författaren tar oss igenom ilskan, besvikelsen och insikten om att aldrig få se egna, ännu icke-existerande, barn växa upp. Aldrig få se föräldrar bli gamla, aldrig kunna ge tillbaka för den trygghet och den kärlek som präglat barndomen. Resan mot livets slut, när döden härjat inuti kroppen för att en vacker dag, inom snar framtid, ta över. Tysta ner. Författaren skriver om vikten av relationer. Vikten av att se varandra, att bekräfta och att gå hem från jobbet lite tidigare för att kunna vara med barnen. Att ingenting egentligen spelar någon roll förutom människorna, kärleken och tiden. Att ta vara på den, vi lever på lånad tid. Klicheér i ett annat sammanhang kanske, men inte i denna bok. För spelar någonting annat någon roll, egentligen?

Idag pratade vi om att gråta, jag sa att jag inte gråtit idag. Jag som fäller en tår var och varannan dag när jag läser eller ser någonting vackert eller berörande. Jag har sträckläst i timmar. Stundtals uppslukad i berättelsen, ibland insjuken i egna reflektioner. Det är klart att han dör i slutet, det är ändå en självbiograf om en död person. Men det är vackert på något sätt, trots att det är bisarrt att en ung människa sitter och inväntar döden. Han skriver vackert, målande och ocensurerat om det öde vi alla någon gång går till mötes. Och jag tänker på livet som vanligt. Och jag har gråtit idag.

måndag 28 mars 2016

Jennie from the woods





Ute och går i de österbottniska skogarna

Har haft en bra påsk. Härligt att vara hemma. Jag kom till vinter och åker iväg i vårtecken. Det har varit så roligt att träffa familj och kompisar.

Idag har jag dock mått lite dåligt, mycket på grund av att jag tänkt på den tragedi som tog en ung människas liv. Livet är så skört. Vi är så sårbara. Lev livet utan ånger och gör de saker du vill. Älska människorna omkring dig. Livet är så fint, så vackert men det kan blåsa iväg med vinden vilken sekund som helst. Livet har ingen nåd och bör inte tas för givet.

Alla ni som står mig nära, jag älskar er. Och livet, fastän man mår dåligt ibland.

fredag 25 mars 2016

"har du Aspergers eller"

Måste bara berätta om en händelse jag var med om igår som gjorde mig så förbannad. Skulle boarda mitt plan på Arlanda och en medelålders man kom fram till kvinnan som hade ansvar för boardingen. Han hade problem med någonting, ett borttappat bagage eller liknande, och krävde att hon skulle avbryta allt hon höll på med för att hjälpa honom med hans självorsakade problem som tydligen var viktigare än alla vi andra som stod i kön. Hon förklarade lugnt för honom att hon inte kunde avbryta det hon höll på med och gå in i planet hur som helst, att hon var tvungen att sköta saker i en viss ordning. "Är du helt jävla seriös eller" undrade den kostymklädda mannen. "Ja tyvärr så kan jag inte hjälpa dig nu" svarade hon helt lugnt. Vet ni vad han häver ur sig då? En man i övre medelåldern med kostym som får honom att se lite viktig ut, jo "vad fan, har du Asperger eller". Alltså, VA? Framför alla dessa människor frågar han alltså helt seriöst om hon har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning för att hon inte avbryter sitt jobb och stoppar boardingen för att hjälpa honom med hans livsviktiga problem. Man vet inte vad man skall säga heller, det är så sorgligt.

Som tur var det andra människor längre fram som ingrep och sa till honom att hålla käften och gå därifrån, för jag är inte särskilt bra på att ta konflikter. Sånt här är inte okej, som vuxen människa använder man inte funktionsnedsättningar som något jävla skällsord när man blir lite arg. Samma sak som att en vuxen människa skulle häva ur sig "är du CP eller" till en helt okänd människa. Please, sån lågstadienivå på det. Orkar inte med människor ibland, att man fortfarande använder funktionsnedsättningar som skällsord tyder på att man inte kommit särskilt långt i sin personliga mognad. Tyvärr spelar åldern ingen större roll för hur socialt mogen man är, bevis på det får man jämt och ständigt. Dessutom, medelålders kostymbeklädda man, du är inte automatiskt garanterad respekt bara pga dina privilegier även om du beter dig som ett rövhål.

heading home

Efter en evighetslång skoldag styrde jag och Ida mot Arlanda där vi hoppade på ett plan till Vasa. Landade kvart i ett på natten, min storebror och hans flickvän stod och väntade på mig och därifrån fick vi köra i två timmar innan jag fick lägga mig i min egen säng. Fanns inga flyg till Kronoby som passade... Charmen med att komma från Österbotten hehe. Nu är jag hemma i snöiga Terjärv i alla fall och det är mysigt. Ha en bra påskfredag alla!



måndag 21 mars 2016

circle of life

I fredags var jag på pubrunda som våra reccar hade ordnat för oss. Många pubrundor nu under en kort tid så jag börjar äntligen kunna lite om nationernas olika pubar. Temat var "Circle of Life", lite svårt att bestämma vad man skulle klä ut sig till men eftersom jag äger en hel del svarta kläder fick det bli nån slags dödsängel haha. Det var dock väldigt dyrt att köpa vingar så jag körde utan, haha... #lifeofastudent.

De hade alltså ordnat olika stationer åt oss med lekar och liknande. Det blev en jätterolig kväll! De andra drog på släpp senare men jag drog hem efter pubrundan för att sova, planerade att ta mig upp tidigt på lördag och plugga hela dagen. Har fått undan en del plugg under helgen faktiskt, men det känns fortfarande lite som att man drunknar i allt just nu. På torsdag åker jag hem till Finland över påsken vilket skall bli skönt men samtidigt lite stressigt då jag har så mycket plugg på gång. Ska försöka ta mig upp tidigt på morgnarna och sitta och läsa en stund så att jag kan göra saker under resten av dagarna... hade gärnat velat sova ut och bara ta det lugnt, men man får väl göra det bästa av situationen.

Här får ni lite bilder från fredagens pubrunda:


Utstyrseln


1. Vissa körde lite mer bokstavligt på temat, som Kostantin som klädde ut sig till "Circle of Life" helt enkelt. HAHA. 2. Vi körde bl.a. leken då man skulle gissa påståenden om reccarna... sånt är alltid så jäkla svårt. Men kul att få veta lite mer om folk!


Skrattar lite åt den här bilden... så suddig och oklar haha. Ska då föreställa gruppen, kanske inte var den bästa idén att ha en Moa med ganska många öl i systemet att ta bilden haha. Hade i alla fall jätteroligt, tack för det!

Nu ska jag sätta igång och plugga igen! Måste vara ärlig och säga att jag väntar så jäkla mycket på att ToD-kursen skall vara över... sen åker vi till Budapest, wihoo!

lördag 19 mars 2016

things i miss about the us

Kunde ju till min stora lycka rädda alla bilder från min förra mobil, som innehöll största delen av bilderna från USA. Därför tänkte jag nu slänga in en massa mobilbilder och berätta om saker jag saknar från tiden i USA. Råder er att inte läsa i mobilläge för då blir det en jäkla massa scrollande.

As I mentioned before, I was able to save all the pictures from my old phone (that crashed) with all the pics from my time in the US. That's why I'm going to photobomb you guys today with a heck load of pictures and tell you about some things I miss about the states. Little tip though: Don't read this in mobile device mode, there will be a ton of scrolling. 

MINA FINA KOMPISAR | My lovely friends





Självklart saknar jag alla mina kompisar som jag lärde känna under tiden. Eftersom man är borta hemifrån blir kompisarna som en slags familj som förstår den situation man är i. En del av dem har jag fortfarande kontakt med då och då, om än inte så ofta som jag borde, och tre stycken har jag lyckats träffa igen efter att vi kommit hem från USA (räknar inte med Linn då). Det är otroligt berikande att ha kompisar från alla möjliga olika länder, i alla möjliga olika åldrar, som jag vet att jag kan crasha hos om jag skulle råka befinna mig i deras hemländer. Sorgligt nog finns det ju många man aldrig kommer se igen, men jag uppskattar i alla fall de minnen vi har tillsammans. Vissa ser jag som några av mina absolut närmaste vänner, även om vi inte kan ses alldeles  för ofta.

Obviously I miss all my friends that I had the privilege of getting to know during my time. Since we were all away from home, friends kind of become a little family that all understand the situation you're in. A bunch of them I still keep in touch with from time to time, although I could surely reach out a little more frequently, and three of them I've been able to meet since we all came home (not counting Linn). It's such a precious thing to have friends and acquaintances from different countries, in different ages, that I know I can always reach out to if I would happen to be in their home countries. Sadly, a lot of these people I'll probably never see again, but I still appreciate the memories. Some of them I see as part of my closest group of friends, even though we can't meet up that often. 

KIDSEN | The kids





 haha älskar denna bild... den är lite sådär kaotisk som livet med dessa oftast var

Well this one goes without explanation. Klart att jag saknar min hostfamilj. Gör alltid lite ont att se på bilder av barnen och jag får alltid en klump i halsen då jag saknar dem så mycket. Så konstigt att tänka att jag spenderat i princip varje dag i nästan ett år med dem och nu är de inte en del av mitt liv längre. Går nog inte en dag utan att jag tänker på dem lite grann i alla fall, och speciellt när jag ser bilder på dem känns allt så overkligt. Ser framemot att se dem igen, då den dagen kommer. Detta påminner mig om att jag borde skypa med dem ASAP, det har gått ganska lång tid sen senast.

Well this one goes without explanation. Of course I miss my hostfamily. It always stings a little bit inside to see pics of the kids and I get this lump in my throat (is that even a saying?) because I miss them so much. It so weird to think that I spent pretty much every day of  a whole year with them and now they're not a part of my life anymore. Not a day passes without me thinking about them at least for a moment, and especially when I see pictures of them it all just feels surreal. I'm looking forward to seeing them again, when that day comes. This reminds me I should skype with them ASAP, it's been a while.

STADEN / The City











NYC är min favoritstad i USA - även om den är stökig, kaotisk, iskall, stekhet, överbefolkad och ibland en pain in the ass. Nu har jag kanske inte tillbringat tillräckligt med tid i de andra städerna för att ha något objektiv åsikt, för att inte tala om de städer jag aldrig besökt. Men det är någonting med New York City. Rekommenderar inte att åka dit December - Mars, men resten av året är den ganska fantastisk. Det finns så mycket att se, så många människor, så mycket liv. Som en liten värld samlad i fem stadsdelar. Det finns många saker jag inte gillar med NYC också, men det finns så många fina minnen från denna stad som gör att den är speciell för mig.

NYC is my favourite city in the US - despite the chaotic craziness, the freezing cold winter and the humid, hot summer, the crowd and the occasional "this is a pain in the ass"-feeling. I haven't really spent enough time in the other cities to have an objective opinion about them, not to mention all the cities I've never been to. But there's something about NYC. I wouldn't recommend going there Dec-March, but during the rest of the year I'd say it's pretty awesome. There's so much to see, so many people, so much life. It's like a tiny world within five boroughs. There are a lot of things I don't like about NYC as well, but I have so many memories from this city that make it really special to me.

NYA PLATSER / Seeing new places






Natur, storstäder, alla världens kulturer, klimatskillnader... Nordamerika har det mesta. Jag besökte tio olika stater med Quebec i Canada inräknat. USA känns nästan som en världsdel då klimatskillnaderna är så stora. När man är ny i ett stort land finns det så mycket att se och allting är annorlunda. Jag använde en ganska stor del av mina helger till att se städer och platser på östkusten, samt att jag åkte till västkusten i lite över två veckor för att resa runt. Det mesta av mina pengar gick åt till mina resor och jag ångrar det inte en sekund. NYC är min favoritstad men av de två kusterna är det västkusten som drar det längre strået.

Att resa i USA är verkligen en upplevelse men samtidigt känns det som att jag sett det mesta jag vill se av landet. Klart att det finns tusen andra ställen att se men andra världsdelar är mycket högre upp på listan just nu. Det jag saknade i USA var historian och den egna kulturen som europeiska länder har. USA känns mer som en melting pot av världens kulturer och den nativa kulturen är inget man kommer i kontakt med speciellt lätt. Det är ju lite av USAs identitet - en blandning av resten av världen. Klart att det finns historia i USA också men inte riktigt på samma sätt. Det mesta är ganska modernt och gammal arkitektur finns det inte mycket av. Boston lär vara en av de mer historiska platserna i USA, men naturligtvis får man inte alls samma historiska vibe som av gamla europeiska städer.

Nature, big cities, culture from all around the world, different climate... North America has a lot to offer. I visited ten different states including Quebec in Canada. The US almost feels like a continent of its own, because the differences in climate are huge. When you're new in a big country there is so much to se and every place is a different experience. I used a lot of my weekends for travelling around to different cities and places on the east coast, and I traveled the west coast during a 16-day vacation. Most of my money went to my travels and I don't regret it for a second.

Travelling in the US is definitely an experience but at the same time I feel like I've seen most of the things I want to see in the country. Of course there are always thousands of other places worth a visit but other continents are higher up on my list. What I missed in the US was the history and the original culture that European countries usually have. USA feels like a melting pot of cultures from around the world and the native American culture is not something you can easily get in touch with. But I guess that's essentially what the US is - a mixture of the rest of the world. There is definitely history in the US as well but not really in the same sense as in Europe. Most buildings are fairly modern and there's not a lot of old architecture. Boston is supposed to be one of the more historical places, but naturally you don't get the same historical vibe as you would in old European cities since it's not as old.






Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men jag tror jag säger stopp här för att detta inte skall bli ännu mer av ett monsterinlägg än vad det redan är. Jag saknar shoppingen, jag saknar Sushin och jag saknar bergen utanför mitt fönster. Jag saknar att hälsa på Linn och tjejerna på Long Island, t.o.m. den timtals långa färden Woodbury - Merrick där jag ensamt tog mig fram bland alla människor och stirrade ut genom tåg- och bussfönstren med någon bra låt spelandes i öronen, insjuken i mina tankar. Jag saknar våra äventyr i staden och våra fantastiska helger. Och som jag saknar att prata engelska hela tiden! 

Jag vill inte göra det igen och jag vet att jag romantiserar en hel del saker, men jag blev lite sentimental när jag såg alla bilder och kände för att dela med mig. Ett år går så jäkla snabbt och ännu snabbare känns det som nu när det är över. Jag saknar inte ångesten, hemlängtan eller tråkigheten jag upplevde ibland, men det är världsliga saker. Jag är väldigt nöjd med var jag är i livet just nu, men det är alltid hälsosamt att se tillbaka på saker man varit med om.

I could go on and on and on about this but I think I'll stop here so this doesn't turn into even more of an long ass post than it already is. I miss the shopping, I miss the Sushi and the hills outside my window. I miss visiting Linn and the girls on Long Island, I even miss the hours of commuting between Woodbury - Merrick where I would make my way through the enormous crowd on my own and stare out the train- and buswindows while listening to some great music, deep in my own thoughts. I miss our adventures in the city and the oh-so-amazing weekends. And oh how I miss speaking English on a daily basis! 

I don't want to do it again and I know I have my pink, romantizing glasses on when I look back, but I just got a little bit sentimental when I looked at all the pictures and felt like sharing. A year goes by so freaking quickly and it feels like it passed even faster now when I look back. I don't miss the anxiety, the homesickness or the boredom I experienced at times, but those are worldly things. I'm very happy with where I am in life right now, but it's always healthy to take some time to look back at things you've done so far.