fredag 30 december 2016

nyårsfin på nolltid

Har kollat på mycket smink-tutorials på youtube på sistone och blev inspirerad att göra en egen liten tutorial. Så här kommer: internets simplaste, minst kreativa (?) nyårslook. För de som inte orkar fixa sig i evigheter eller inte har tid. Tar kanske en halvtimme totalt (om jag inte hade fuckat upp min eyeliner totalt och blivit tvungen att göra om den). Klippte av 10cm av mitt hår igår, eller ja mamma gjorde det, så nu ser det äntligen någorlunda friskt ut.

Okej, nu till min fancy tutorial fotad med mobilkameran för att min kamera är i Uppsala. Enjoy my crazy creativeness.

STEP 1. Sätt upp håret i en hög hästsvans. Se söt ut.

STEP 2. Dela upp hästsvansen i två delar och ta sen en del av ena delen (fantastiskt förklarat om jag får säga det själv). Man kan ta ganska stora sektioner, beroende på hur tjockt hår man har. Glöm ej värmeskydd kära vänner!

STEP 3. Ta en locknings-pinne (vad heter det ens), ju tjockare desto mer dramatiska lockar blir det. Jag hade hellre tagit en tjockare men man tager vad man haver. Snurra lockarna BORT från ansiktet. Jag gjorde misstaget att snurra lockarna åt fel håll på ena sidan så fick fixa till det. Annars är det inte så noga, men jag tycker det blir snyggare.

STEP 4. Ta bort locken från locktången utan att räta ut den och fäst den med en hårnål. Då får den kylas ner och håller mycket bättre. Se till att du har tillräckligt med hårnålar innan (jag hade behövt 6 st för 6 st lockar). Jag hade bara två så jag fick dra ut dem innan fastän lockarna inte riktigt svalnat.

STEP 5. Fäst alla lockarna och se riktigt söt ut.

Eller träna på dina fashion-poser.

Bränn dig inte på locktången. Jag brände mig rätt mycket och nu har det svullnat upp :(

STEP 6. Spraya håret och låt det vara en stund. Helst sålänge du sminkar dig.

VOILÀ. Foundation, lite puder och highlight på näsrygg, kindben, amorsbågen och under ögonbrynet. Ögonbryn on fleek för det är 2016 och nästintill en synd att inte ha det (typ). Maskara och tjock eyeliner. Rött eller mörkt läppstift. Jag tog mitt absoluta favorit vardagsläppstift från NYX (Soft Matte lip cream i "Cannes") för det är inte nyårsafton idag, men annars hade jag nog tagit mitt mörkröda från Mac. Sen kan man ju fixa till några lockar om man vill lite senare men annars är man good to go!



Nu när jag läser igenom det är ju detta mer utav en beskrivning på hur man inte ska göra. Haha. Och nej, jag har inte så jäkla flawless hy som på sista bilden (I wish) utan jag hade glömt på mobilkamerans utslätande filter. Ba så ni vet. 

onsdag 28 december 2016

mellan dagar

Halå från de tusen sjöarnas land! (lol) Igår var jag i stan, hade tänkt försöka mig på lite reashopping. "Int var hä na häävt", om jag får säga det själv. Känns som att utbudet minskar för varje år haha. Kom i alla fall hem med lite smycken som ni kan se på bilden nedan. Hittade Venussymbols-halsbandet som jag letat efter så jag är nöjd. Fixade även mobilen så nu kan jag använda den påriktigt. Grymt nöjd med den.

Denna dag har gått i studerandets tecken. Har tänkt hinna på en promenad innan jag beger mig mot Linn för att fika med Maria och Linn. Det var inte igår vi tre hängde så det skall bli trevligt. Det har varit otroligt soligt och fint idag. Synd att det är ljust en så kort tid på dagrn bara...

Ha det fint!

måndag 26 december 2016

JULAFTON

Hejsan! Hoppas ni har haft en fin och mysig jul allihopa. Jag har haft en riktigt bra jul, har firat precis som vanligt här hemma med familjen.

Tänkte slänga in lite bilder från julafton då jag fick en ny mobil i julklapp och kvalitén på bilderna är alldeles fantastiskt bra jämfört med min gamla iPhone. Blev så glad och förvånad över denna julklapp, exakt den mobil jag själv hade tänkt köpa mig. Har inte kunnat börja använda den än då mitt sim-kort måste stansas och göras mindre så att det skall passa, men imorgon skall vi åka in till stan och fixa det så då kan jag äntligen använda den ordentligt!

Nu ska jag göra mig i ordning för att gå och lägga mig, tänkte försöka hinna läsa lite innan också. Ha det bra!

söndag 18 december 2016

fyra dagar

Tjenare! Jäklar vad fort denna vecka gick. Bra vecka ändå! Har gjort mycket och haft program varje kväll. Just how I like it! Igår var det dags för den sista julfesten här i Uppsala, medicinska idrottsföreningens julfest och det var riktigt kul. Efter att ha dansat loss på festen hängde jag med min fina vän Kostantin, vi kom på att vi skulle in på Botaniska och göra snöänglar so that's what we did *lawbreakers*. Sen pratade vi bara om allt och inget mellan himmel och jord o.s.v. i flera timmar. Bra kväll. Idag har jag varit hemma hos några klasskompisar och börjat planera Preklin-spexen! Det kommer bli sååå kul. Kan förstås inte avslöja något, om någon i en annan termin mot förmodan läser min blogg haha, but I'm telling ya it's gon be good. Kul att ha någonting roligt att göra när man kommer tillbaka till Uppis efter julen och inte bara jobbiga saker.

Fyra hela dagar tills jag åker hem (vet, kommer komma hem 23e på kvällen... medschool) och det ska bli så otroligt skönt. I can't wait. Höstterminen har gått otroligt snabbt men nu är jag definitivt redo för ett hembesök. Och bastu. Aldrig att förglömma.

Ska snart gå och lägga mig för är ap-trött. Här får ni två bilder på mitt face från igår, varsågoda.



lördag 17 december 2016

romanska bågar






Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.


torsdag 15 december 2016

One of the greatest diseases is to be nobody to anybody

Indien är landet som ligger på andra plats med avseende på befolkningsmängd i världen, med en befolkning på 1,3 miljarder människor. Förutom en ofattbar mängd människor är Indien också hem till ett fruktansvärt kastsystem där det lägsta kastet knappt betraktas som människor, de har i princip så lågt värde att de betraktas befinna sig under kastsystemet. Man bör inte röra dem och de totalignoreras av samhället. I Indien lever otroligt många i fattigdom, analfabetismen är enorm och den ekonomiska framgång man får till stånd utnyttjas av de högsta 20% av befolkningen. Kvinnor från lägre kast har i princip inget värde och föds till att giftas bort, föda barn och laga mat till familjen. På landsbygden är det få som under sin livstid skulle kunna få kontakt med en läkare, och barnmortaliteten är enorm där många dör i, enligt oss, lätt- och billigt behandlade sjukdomar som streptokockinfektioner i huden, svampinfektioner, parasiter och inte minst malnutrition. Tillstånd som det är omöjligt att dö i här uppe i Norden.

Sujit Kumar Brahmochary växte upp i fattigdom på landsbygden utanför Kolkata. Via ett sponsorprogram fick han möjligheten att gå i skolan. Med goda betyg och ett brinnande intresse att hjälpa människor i nöd utbildade han sig till läkare och fick senare med hjälp av ett stipendium möjligheten att specialisera sig inom pediatrik i Belgien. Med en specialistutbildning från ett europeiskt universitet i bagaget kunde han i princip välja och vraka i vilket land han ville jobba i världen. Han glömde dock aldrig sina rötter, och bestämde sig för att åka tillbaka till de fattiga delarna av Indien för att hjälpa de människor som behöver hjälpen mest men inte har tillgång till den. Han ville göra skillnad, förändra en liten del av världen. Det kallar jag hjältemod; att ta sig från fattigdomen och kunna bosätta sig var som helst, men totalt strunta i sin egen bekvämlighet och åka dit man behövs som mest. Pengar var aldrig en faktor, det var snarare tankesättet "Do what's good, money will follow" som drev. Efter att ha åkt tillbaka till Kolkata jobbade han flera år tillsammans med ingen mindre än nobelprisvinnarna Moder Teresa (från henne kommer också citatet i min rubrik) och Muhammed Yanos, innan Moder Teresa uppmuntrade honom att starta ett eget projekt där han kunde bidra till världen så mycket som möjligt med sin fina utbildning och sina kunskaper. Han tog rådet till sig och åkte själv ut på landsbygden, allt han hade var en portfölj med mycket basala medicinska nödvändigheter. Drömmen var att skapa ett system där de fattigaste kunde få tillgång till livräddande sjukvård, gratis och lättillgängligt.

Sagt och gjort. Det som började med en ytterst primitiv läkarmottagning i en lada, en dag per vecka, har nu växt till ett heltäckande samhällsbyggnadsprojekt med två sjukhus, sex sjukvårdskliniker, 31 skolor, 8 banker som ger mikrolån till kvinnor samt ett ubildningscenter. Instutionen heter idag Indian Institution for Mother and Child (IIMC) och har tack vare bidrag från privatpersoner, organisationer och volontärer kunnat expandera och utvecklats till att inkludera många olika projekt och verksamheter som tillsammans syftar till att främja kvinnors och barns hälsa, ekonomiska och sociala utveckling och ställning i samhället. IIMC´s alla projekt omfattar i dagsläget mer än 300.000 personer på landsbygden runt om Kolkata och Västbengalen. Man kan åka som volontär till Kolkata och jobba med människorna, hjälpa till på kliniker och ute på de olika projekten. Man kan också ha ett eget fadderbarn genom organisationen, vilket i princip är barnets enda möjlighet att få en utbildning och möjligtvis bryta den onda cirkel av utsatthet och analfabetism som kommer utav att hela familjen är outbildade. Åker man till Indien har man även möjlighet att träffa sitt fadderbarn.




Jag hade igår kväll privilegiet att få träffa Dr Sujit, då han var på besök här i Uppsala under sin Sverige-tour. Jag har själv varit involverad i hans projekt i snart ett år utan att riktigt förstå hur stort detta är. En oerhört inspirerande, osjälvisk människa som har byggt upp någonting fantastiskt. Han ser till de stora problemen i det indiska samhället och satsar på att göra så mycket nytta för så många människor som möjligt. De olika projekt han startat stärker kvinnors ställning i samhället, utbildar kvinnor till ledare och stärker deras självförtroende så att de inte längre ser på sig själva som värdelösa varelser. Detta gör mig varm i hjärtat (och lite tårögd).

Det var också oerhört fint att få se vart snart ett års ranson av mina sponsorpengar gått. Att jag varit med och bidragit till någonting så mycket större än jag ens hade kunnat tänka mig när jag gick med. På Indiens landsbygd finns nämligen en 13-årig flicka vid namnet Manu som med hjälp av mina och min kompis 200 kronor i månaden har möjligheten att gå i skolan. Att få den utbildning som vi uppfattar som en självklarhet. Genom oss har hon fått samma möjlighet som Dr Sujit fick en gång i tiden, genom oss har hon fått möjligheten att ta vara på sin potential trots att hon drog en nitlott i ställen att födas på i världen. Det som för mig är en dyr fika är ett helt liv för denna person. En flicka som för mig är en bild i en mapp på min kylskåpsdörr. Skriver inte detta alls i syfte att förhärliga mig själv; men är det inte förjävla häftigt.


Brev från Indien 


Och tanken om att i något skede åka till Indien växer sig starkare.

måndag 12 december 2016

DUST PINK





Alexandra hade precis köpt en ny systemkamera när jag träffade henne i Stockholm förra vecka, och ville gärna fota lite grann. Här är några bilder hon tog på mig!

torsdag 8 december 2016

Är det verkligen så jävla hippt att vara deppig?

Hejsan! Nu känner jag på mig att detta kommer bli ett långt inlägg från min sida så håll i hatten. Läste precis Ida inlägg om psykisk ohälsa (här) och blev väldigt motiverad till att formulera ihop någonting själv. Hoppas jag inte är alldeles för late to the party? Har länge tänkt tanken att jag vill skriva om detta ämne men inte kommit mig för innan. För vet ni vad, det ÄR svårt att skriva om psykisk ohälsa. Samtidigt som vi måstemåstemåste prata om detta ämne är det oerhört viktigt att man väljer sina ord rätt, tänker i genom vad man egentligen vill säga och vilka dilemman som faktiskt är de viktiga i sammanhanget. Jag förstår vad Ida försöker säga i sitt inlägg och det är verkligen skrivet i all välmening, jag förstår också att det är svårt att formulera sig korrekt när man kanske inte har total insikt i ämnet och saknar personliga erfarenheter. Folks egna tolkningar kan tyvärr få det att framstå som att man menar någon annat en det man faktiskt skrev, därför är det viktigt att minska tolkningsutrymmet. Jag tycker att det är viktigt att vi skriver om detta så att onödiga fördomar kan suddas ut, så att vi kan skapa diskussion om ämnet och så att vi som samhälle och community skapar oss en bättre bild av vad psykisk ohälsa faktiskt är. Så bra Ida, att du vågar lyfta ämnet! Jag förstår också en del av responsen väl, det kan vara sårande att få höra en utomstående person som saknar tolkningsföreträde uttrycka sig om något ligger en själv väldigt nära. Detta är inte kritik mot någon personligen och jag kommer inte utgå från något specifikt inlägg, detta är mina egna reflektioner om varför, men också hur vi bör prata om psykisk ohälsa.

Psykisk ohälsa är både enkelt och komplext. Enkelt i det avseende att det är sjukdom som vilken annan fysisk, somatisk sjukdom som helst, vissa tillstånd kan vi påverka till viss mån medan vi står totalt försvarslösa inför andra. Psykisk ohälsa är också ett paraplybegrepp som innefattar otroligt många tillstånd och syndrom som egentligen inte kan slås ihop och pratas om som ett enda begrepp. Inlägget kommer främst relatera till sjukdomar som depression, ångestsyndrom, ätstörningar, missbruk och liknande. Sjukdomar som kommer oss alla nära i något skede (psykiska sjukdomar som t.ex. schizofreni, vanföreställningar och liknande kommer jag inte skriva om idag). Psykiska sjukdomar kan också vara väldigt komplexa, inte minst att förstå sig på, eftersom de inte behöver ge tydliga fysiska symtom. Vi vet inte vad som pågår i andras huvuden, vi kommer aldrig fullt förstå vad en annan människa känner (herregud det är ju en tillräcklig utmaning att förstå sig på vad som händer i den egna hjärnan). Orsaker till psykiska sjukdomar som depression och ångest kan också vara varierande och komplexa. I dagens läge har vi inte heller kunskapen att kunna säga exakt vad sjukdomarna beror på. Man har tänkt sig att depression är en "serotoninbristsjukdom", men som jag har förstått det är den idén främst uppbyggd på premissen att SSRI (serotoninåterupptagshämmare) har visats fungera bra för att lindra/bota sjukdomen. Men vi ska inte gå in djupare på orsakerna och farmakologin, då sitter jag här till imorgon haha. Det vi ändå kan säga är att dessa sjukdomar högst troligen beror på någon typ av störd signalering med hjärnans neurotransmittorer som normalt skall trigga igång vissa system i hjärnan, vilket då tar sig uttryck i förändringar i personens beteende, humör och/eller känsloliv. Det är alltså ingenting man "tänker sig till", det är ingen abstrakt, själslig skada eller ett tecken på att man är svag/känslig. Det är klart att vissa personlighetstyper är mer benägna att drabbas lättare, men det betyder inte att inte andra kan drabbas. Jag ser folk som kommer in på vårdcentralen och inte kan fatta vad som händer med dem, inte kan förstå varför de knappt orkar ta sig upp och varför allting känns becksvart. De vet inte om att de är deprimerade. Dessa sjukdomar är oerhört allvarliga, förstör livet för många människor och driver familjer ner i avgrunden. Depression är en sjukdom som i (alldeles för) många fall leder till döden. Förminska aldrig psykisk ohälsa. Sen är dessa också sjukdomar som har diagnoskrav som vilka andra sjukdomar som helst, man ska ju helst inte missbruka orden och bagatellisera de verkliga sjukdomarna på det sättet. Samtidigt tycker jag kanske att det är ett mindre problem än stigmatiseringen som många oigenomtänka påståenden indirekt kan leda till.

Det finns några påstående som jag är nästintill allergisk mot när det kommer till diskussioner om psykisk ohälsa. Uttryck som totalt förringar det verkliga problemet och påståenden som helt enkelt är ren okunskap. Påståenden som att någon inte förstååår hur man kan sjunka så långt ner i en depression, "för själv brukar jag försöka tänka positivt och vara tacksam". Det handlar inte om det. Vår levnadsstandard är högre än någonsin förut, samtidigt verkar prevalensen för psykisk ohälsa växa mer och mer. Ett objektivt sett lyckligt och fungerande liv är inte likamed god psykisk hälsa. Personligen tror jag att vår höga levnadsstandard och att vi i dagens läge har så mycket är en bidragande orsak till att folk mår dåligt. Våra personliga struggles och problem är proportionerliga till vår livssituation, att tänka på fattiga barn i andra delar av världen är liksom inte relevant. Folk som inte själva varit drabbade av psykisk ohälsa skall absolut få skriva om ämnet, men med viss försiktighet. Uttryck som att man inte förstår sig på varför folk mår dåligt bidrar inte med någonting. Eller jo, kanske att man ytterligare förminskar, skuldbelägger och ökar stigmatiseringen även om det inte var ens tanke från början. Tyvärr. Påståenden som att många överdriver och "fejkar" sin sjukdom är också något som sticker mig i ögonen. Ja, förmodligen finns det någon som felaktigt säger att denne mår skitdåligt och är deprimerad, för att få uppmärksamhet, men storleken på denna grupp människor lär vara obetydlig. Det är lite som att ta fram argumentet att det finns folk som fejkat att de blivit våldtagna i våldtäktdebatten, det tillför liksom ingenting till det verkliga problemen och "problemet" är så oproportionerligt litet i förhållande till sakerna man behöver fokusera på. Harsh jämförelse där men ni kanske fattar. Som jag tidigare skrev, det är omöjligt för oss att veta vad som egentligen pågår i andras huvuden, och att säga att personen överdriver eller inte är "sjuk påriktigt" kan vara otroligt kränkande. Framförallt så bidrar påståenden som dessa till en ökad stigmatisering och det är verkligen inte en effekt vi vill ha i ett samhälle där psykisk ohälsa är ett såpass vanligt förekommande och allvarligt problem. Folk tampas redan med ohälsosamma tankar som "Är jag ens tillräckligt sjuk för att söka vård?" eller "Är jag sjuk påriktigt eller inbillar jag mig bara?", vilket leder till att de söker hjälp mycket senare i förloppet än de borde. Att säga att folk tar på sig en diagnos för att det är ett "modebegrepp" tycker jag är löjligt. Det är som när jag fick höra för några år sedan att så många kommer ut med sin homosexualitet för att det är "trendigt". Det kanske snarare är för att dessa personer äntligen känner att det är mer accepterat och att stigmatiseringen i viss mån minskat. Senast jag kollade var det väl ändå inte så jävla hippt att vara deprimerad, ha svår ångest, ätstörningar eller social fobi.

De flesta av oss vill bara andra väl, men trots yttrandefrihet så har vi ett ansvar för vad vi skriver och uttrycker. Vad vill vi förmedla? Vad vill vi egentligen att det vi skriver ska bidra till? Har jag tillräckligt stor förståelse för att uttrycka mig om detta eller kommer det jag skriver göra mer skada än nytta? Och snälla människor, har ni inte egna erfarenheter, uttryck er då hellre objektivt än att ta till egna åsikter som är byggda på en subjektiv uppfattning om problem ni inte har insyn i. Fortsätt att skriva om viktiga ämnen, men tänk också igenom vad ni vill bidra till med er text.

(Upprepar, detta inlägg är inte menat mot någon personligen utan en allmän reflektion)



EDIT; Lite late to the party var jag nog visst, hehe. Har härefter läst en massa, fantastiska inlägg som belyser precis samma saker jag själv skrev om. Jaja, man kan väl inte skriva för mycket om detta ändå. Verkar som att vi är många som tänker likadant, skönt. Keep on spreading the word!

Några riktigt bra inlägg i diskussionen: Julie, Rofa, Linnea


amen to that.

onsdag 7 december 2016

storstadsbesök


Åkte iväg till hufvudstaden i måndags efter en lång, intressant dag av föreläsningar om missbruk. Kom fram ganska sent så gjorde inte så mycket förutom att läsa några sidor till duggan på torsdag. (Rulltrappan på tunnelbanestationen var så häftigt upplyst!! Man hade fått till coola bilder där.)



Igår läste jag några timmar på morgonen innan jag fixade mig och cyklade till Mall of Scandinavia. Mötte upp Alexandra och vi gick runt och shoppade i några (rätt många) timmar. Så trevligt att hänga med henne! Vi hann knappt umgås i somras så det var på tiden. Sent på kvällen skiljdes vi åt och konstaterade att det inte är så länge tills vi ses (jag åker ju hem om drygt två veckor??). Var i stort behov av någon ny tröja och hittade två fina inne på Pull & Bear. Bra självständighetsdag!

Just nu sitter jag på tunnelbanan påväg till t-centralen för att ta tåget tillbaka till Uppis. Trodde jag skulle börja tolv men ser man på, jag börjar visst klockan elva så det blev mer bråttom än jag tänkt mig. Hade sett framemot en luuugn, lång morgon, haha. Nu hoppas jag att jag hinner med tåget, har obligatoriskt fall-möte så slipper helst vara sen. Borde hinna om man vågar lita på att Stockholmstrafiken inte strular.

Ha en fin onsdag!


lördag 3 december 2016

JULYRAN

Delar med mig några av bilderna från Julyran med Ypsilon, i brist på annat! Har haft en riktig slödag här hemma hittills. Var på "släktfest-sittning" igår med klassen och de två terminerna under och ovanför, och drog sedan ut och dansade efteråt. Idag såg jag till att sova ut ordentligt, har varit trött så himla länge pga sömnbrist så nu känner jag mig utvilad. Ska städa upp lite här nu och sedan dra till gymmet och vidare till Laura för plugg och glögg. Har dugga nästa vecka men åker (förmodligen) till Stockholm under början av veckan så behöver plugga upp mig lite innan.

Hoppas ni har en fin helg!











torsdag 1 december 2016

MANNEKLIN CHALLENGE


Min klass har också gjort The Mannequin Challenge (eller ManneKlin Challenge... Preklin, fattar ni höhö). Jag är personen som gör hjärt- och lungräddning. Man ser inte mitt ansikte, lika tur det för jag hade lite svårt att hålla minen haha. Kul att vi fick med så många föreläsare också!

måndag 28 november 2016

not so quiet


Flera av er har säkert följt med Saara Aalto i brittiska x-factor. DETTA är framträdandet jag väntat på. Fyfaaaan va bra! Lite mer avskalat, mer down to earth, mer utav ett vocalperformance samtidigt som hon bjuder på schyssta pianoskills. Jag har gillat hennes pampiga nummer också (hennes version av Björk's 'Oh so quiet' var ju fantastisk), men jag tror hon t.o.m. övertygade de mest tveksamma med detta nummer.

Jag är så jäkla glad att hon är ute och reppar Finland, och bidrar till att bryta stereotypen om finländarna som det tysta, tråkiga och återhållsamma folket. Jag hoppas hon går långt. På ett sätt hoppas jag inte att hon vinner, för de artister som inte vinner brukar ofta få mer uppmärksamhet. Det syns verkligen hur mycket hon älskar att stå på scenen!

torsdag 24 november 2016

JUST ANOTHER HOPELESS SCEPTIC

Vilket gensvar på mitt inlägg om alternativ medicin! Besöksrekord (tror det nästan kan vara mitt all-time rekord under en dag faktiskt?) och några riktigt fina, smarta kommentarer samt några mindre konstruktiva ;) Sånt får man ta, speciellt när man som jag gick ut för att vara lite provokativ för att få igång en diskussion. Speciellt när man som läkarstudent uttalar sig om något sånthär. Jag har ofta starka åsikter, men är väldigt sällan provokativ i mina inlägg så det var riktigt intressant. Lovade mig själv att inte bli arg eller ledsen för eventuella kommentarer innan jag postade inlägget, så jag tar inte åt mig personligen. Jag står för det jag skrivit. Jag räknade liksom med att få höra någonting om mig själv som person trots att mitt inlägg inte var baserat på mina personliga åsikter utan på vetenskap. Tänkte att jag slänger in ett inlägg för att förtydliga lite, innan mina läsare totalt tappar hoppet om framtidens läkarkår eller hur det nu var ;) Skämt åsido. Har redan svarat med ganska långa svar på de kommentarer jag fick, så om man är intresserad får man gärna gå in där och kika.

Det jag försökt skilja på i mitt inlägg är helt enkelt metoder som är evidensbaserade kontra metoder som inte har vetenskapliga bevis som stöd. Detta betyder alltså inte att jag menar att metoder som t.ex. akupunktur, naprapati eller växtbaserade läkemedel inte kan fungera på folk och hjälpa dem med vissa problem; det finns en randomiserad studie där människor uppger tydlig smärtlindrig vid t.ex. akupunktur i jämförelse med standardiserad farmakologisk behandling (HÄR kan man hitta den). Den har dock tydliga brister i sin utformning. Jag menar helt enkelt att eftersom det inte finns tydliga, vetenskapliga bevis med randomiserade dubbelblindade studier kan man inte vara 100% säker på att det är metoden som ger upphov till hela effekten. Det finns många andra faktorer som spelar in; den fantastiska placeboeffekten som jag personligen tycker är otroligt faschinerande, den terapeutiska effekten av själva vårdkontakten; att bli sedd och lyssnad på. För att nämna några. Det är ju självklart svårt att få till dubbelblindade studier för t.ex. naprapati och akupunktur utav förklarliga skäl (med dubbelblindade studier/ kliniska prövningar menar man alltså att såväl försöksperson/patient som forskare/försöksledare är ovetande om vilka försökspersoner som får den ena eller andra behandlingen, för att kunna utesluta faktorer som t.ex. placeboeffekten i så stor mån som möjligt). 

EDIT: Det finns dubbelblindade randomiserade studier på akupunktur (HÄR hittas en). Man har använt sig av "fake-nålar" där spetsen endast trycker mot huden och inte penetrerar samt akupunkturnålar som penetrerar. Nålarna är designade så att det inte går att se skillnad på dem, varken försökpersoner eller forskare vet vilka personer som får vilken behandling. Sedan ger man smärtstimulering.  Resultatet blev att man inte kunde se någon skillnad i smärtlindring mellan de personer som fått de riktiga nålarna och de som fått placebonålarna, därmed var effekten av smärtlindring beroende av något annat än själva akupunkturen. Visst är det ändå remarkabelt att placebo har så jäkla stor effekt? Den kan också ha en viktig roll i behandling.

Tycker i övrigt man borde skilja på de kategorier av alternativ medicin som bevisats fungera, ännu inte bevisats fungera samt bevisats inte fungera. Då menar jag alltså att de fungerar i den bemärkelse att det finns en tydlig koppling mellan metoden och lindring av symtom. Aningen klumpigt av mig att lägga alla dessa metoder i samma fack, det erkänner jag. Det påpekade någon också, att t.ex. naprapater ju är legitimerade utövare vilket jag är medveten om. Min intention var absolut inte att kränka något, utan att försvara vetenskapen som vårt verktyg här i världen att ta reda på saker. Vetenskapens strävar till motsäga sig själv. Med det sagt är inte korrelation lika med kausalitet. Anekdoter är inte heller lika med bevis. Trots att du upplever att du fått symtomlindring av att ta t.ex. homeopatiska preparat kan inte din personliga successtory tas som bevis för metodens effektivitet. HÄR är för övrigt en artikel som berättar var vetenskapen står angående homeopati, den baserar sig på den förmodligen största utvärderingen som gjorts på homeopati utav Australian National Health and Medical Research Council. Debatten anses väl i princip vara död m.a.p. homeopati, sker det ett mirakel och någon lyckas vetenskapligt bevisa homeopatins effekt kommer denne revolutionera hela vetenskapen genom att visa att en otroligt stor del av vår förståelse för naturlagarna är totalt felaktiga. 

Nog om vetenskap och evidensbaserade behandlingsmetoder yadayada. Min syn på hälsa, bra vård och människan som helhet sträcker sig långt förbi att bara symtombehandla med en massa läkemedel. Det var inte alls det jag menade i mitt inlägg. Vi är komplexa varelser och vårt mående är en summa av otroligt många olika komponenter. Mitt mål, min intention och det jag vill uppnå som läkare är att ge den bästa vård jag kan, med avseende på flera olika dimensioner. Jag vill inte och kommer aldrig vara en läkare som skrattar folk i ansiktet (som någon uttryckte i en kommentar), som dumförklarar eller trycker ner. Tro mig, det är det sista jag vill vara. Det om något får ju folk att tappa förtroende för en läkare. Man skall kunna ha en öppen diskussion där båda parterna blir respekterade i vårdkontakten. Som patient skall man våga berätta, känna att man blir lyssnad på och känna att läkaren sympatiserar; samtidigt som läkaren skall behålla sin professionalitet och inte kompromissa sin kunskap. Som patient har man kontrollen över sin egen kropp, det är otroligt viktigt. Läkarens uppgift är att ge tydlig, sann information och ge rekommendationer för vad denne anser vara bästa behandlingen enligt rådande evidens. Om jag får en patient i framtiden som jättegärna testar på någon alternativmedicinsk metod som inte är till skada för patienten eller stör viktig, pågående behandling, tycker jag att det är helt upp till patienten själv. Det är ju bara fantastiskt om människor blir friska påriktigt, från till exempel kroniska smärtor, oavsett om det kanske handlar om placebo eller ej. Jag försöker se på saker ur ett större perspektiv och är otroligt ödmjuk inför det faktum att det finns mycket vi inte vet om världen omkring oss och om oss själva. Hör ni, det är onödigt att tappa hoppet om den framtida läkarkåren. Alla läkarstudenter som gett sig in i detta på rätt premisser strävar till att bli så bra på det vi gör som vi kan.

Hoppas ni har lite större förståelse för mitt resonemang nu. Jag är bara otroligt emot att man höjer sig över vetenskapen - det är då altenativ medicin kan bli farligt, om man ignorerar fakta och någon kommer till skada p.g.a. detta. Jag är också emot den del av alternativ medicin som lever på människors desperation och rädslor, och presenterar mirakelkurer som fakta trots att de inte har någon vetenskaplig grund att stå på. Det är inte etiskt försvarbart. Det betyder inte att jag inte är öppensinnad som människa (vilket jag också fick höra), jag är definitivt medveten om mina begränsningar, jag tror inte mig "veta bäst" och jag är beredd att direkt ändra min åsikt och acceptera eventuella fakta som kan dyka upp i framtiden ifall det finns belägg för det. Om det inte gör mig öppen som människa och framtida läkare så vet jag inte vad :)

Ibland får man ju fråga sig hur man orkar Man kan ju i allfall inte beskylla mig för att bry mig för lite, haha. Tack för idag!




tisdag 22 november 2016

ALTERNATIV MEDICIN - en läkarstudents reflektioner

“You know what they call alternative medicine that's been proved to work? - Medicine.”

Med det provokativa citatet tänker jag inleda detta inlägg. Föreläsningen jag gick på idag var nog en av de mest intressanta denna termin hittills, enligt mig. Jag satt och lyssnade koncentrerat i två timmar, och det händer inte ofta ska jag säga er, haha. Det var dessutom min favoritprofessor som höll den, han föreläser ofta i ämnen som intresserar mig. Han är professor i molekylär cellbiologi vid universitetet, en känd kritiker av pseudovetenskap i Sverige och har vunnit pris för försvar av vetenskaplig kunskap. Nu var ju detta blogginlägg inte menat för att jag skulle skryta på min professor (haha), men jag ville bara få fram att det jag tänker säga inte är grundat på mina egna slutsatser från något forum på flashback.org, typ. Vill också säga att detta inte riktar sig mot någon personligen, utan mot metoderna som används.

Det jag tänkte skriva om är "komplementär och  alternativ medicin". Med detta menar man alltså behandlingsmetoder som inte är vetenskapligt bevisade. Redan den definitionen får mig att rygga tillbaka litegrann - hur kan någonting som inte är evidensbaserat överhuvudtaget vara integrerat i samhället? Jag vet att min tankevärld kan skilja sig rätt mycket från många andras, det har jag förståelse för och där får man bara agree to disagree, men att tro och sprida "kunskap" om att det skulle finnas någonslags övernaturlig komponent inom medicin som vi inte kan bevisa vetenskapligt är rent av skrämmande tycker jag. Inte sagt att dessa behandlingsmetoder inte kan ha någon effekt överhuvudtaget, men jag pratar om en komponent bortom placeboeffekten.

 Det finns många olika undergrupper inom den alternativa medicinen. Akupunktur, kiropraktik, naprapati och naturläkemedel har dålig bevisad evidens i vetenskapliga studier men är ändå någotsånär "accepterade", medan det finns en hel del totalt orimligt humbug som t.ex. homeopati, kristallterapi, zonterapi, irisdiagnostik, behandling med magneter (detta kopierade jag ur föreläsningen; vissa har jag koll på men jag kan inte säga att jag är jätteinsatt i t.ex. zonterapi och jag har inte tid att läsa in mig på alla metoder heller). Visste ni att "NCCIH – National Center for Complementary and Integrative Health" i USA haft en budget på nästan två miljarder dollar hittills för forskning på alternativmedicinska metoder? Resultatet hittills: "No positive result that would alter current evidenced-based medical practice." Alltså, fattar ni hur mycket pengar? Två miljarder dollar och man har inte lyckats komma fram till ett enda resultat som kan stöda alternativmedicinska metoder framom vetenskapligt bevisade metoder (HÄR kan den intresserade läsa artikeln). Trots detta fortsätter metoderna att finnas på marknaden och konsumenterna spenderar enorma summor pengar på dem trots att de inte kan bevisas fungera. En förespråkare skulle kanske komma med argumentet att det finns någonslags konsensus om ett aktivt motstånd mot alternativmedicin inom vetenskapen och att forskningarna manipuleras för att få till stånd "rätt" resultat (tro mig, konspirationsteorierna lever och frodas i forum om alternativmedicin). Let's face it. Skulle man kunna bevisa effekter med dessa metoder skulle de inte behöva kallas alternativmedicin, utan de skulle tas in som bevisade metoder inom den allmänna medicinen. Man strävar ständigt till att utveckla sjukvården och farmakologin; läkemedel kostar enorma summor pengar att utveckla och testar i många olika steg innan de börjar säljas. Skulle några av dessa mirakelmediciner faktiskt fungera skulle läkemedelsindustrin garanterat vara på dem som hökar för att utveckla och sälja som validerade läkemedel. Ingen tvekan om saken.

På ett sätt förstår jag varför alternativmedicinen fortfarande hänger kvar så starkt. På vårdcentralen jag praktiserar på ibland tar var och varannan någon typ av alternativmedicinskt preparat. Jag tror att det till stor del beror på desperation när man provat allt annat och mentaliteten om att någonting som är så naturligt ändå inte "kan vara till skada" - så varför inte liksom? Jag förstår också att vissa människor absolut får effekt av dessa preparat och metoder, placeboeffekten är i många fall så stark att det nästan är omöjligt att tänka sig att det inte skulle vara en verklig effekt. Man ska inte underskatta placeboeffekten och "tankens kraft", de är värdefulla verktyg som kommer att påverka i varje fall. Men samtidigt tycker jag att de metoder som faktiskt har bevisats fungera är de som skall förespråkas, för många människor spenderas så otroligt mycket pengar på saker som har noll bevis bakom sig eller rent av kan vara skadliga. Alternativmedicinska preparat har inte på långa vägar den forskning bakom sig som vanliga mediciner har, därför tycker jag inte heller att de är någonting att leka med. Man har t.o.m. kunnat koppla ökad risk för cancer hos kvinnor som tar anti-oxidanter i studier (!!), så helt harmlösa är vissa av dessa tillskott absolut inte.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om detta eftersom jag tycker det är otroligt intressant - men jag ser att detta inlägg redan är ganska långt. På fredag har vi en till föreläsning om detta där vi kommer gå in djupare på detaljerna om de olika metoderna så plöstligt blir jag inspirerad att skriva en fortsättning, who knows. Jag vill bara att folk ska lära sig tänka kritiskt när det kommer till alternativmedicinska metoder och preparat, och ta reda på om det finns bevis för att de fungerar (svar: nej) innan man pungar ut med massor av pengar. För många har metoderna kanske en andlig betydelse och det tänker jag inte lägga mig i (trots att det för mig bara handlar om placebo). Man hör så mycket om att folk tappar förtroende för läkarna och att läkare inte vet någonting om alternativmedicin och borde "läsa på", jag är ärligt talat lite trött på sånt. Jag går inte på universitet i 5,5 år och vidareutbildar mig i otaligt många år efter för att lära mig om metoder och preparat som inte har några vetenskapliga bevis överhuvudtaget. Dock tycker jag det är viktigt att veta om dessa metoder så att man kan komma med ärliga motargument utan att trycka ner någon. Vi som läkarstudenter utbildas i det som har bevisats fungera, vi utvecklar ständigt vår kunskap och kommer det bevis som omkullkastar det man tidigare trott är jag 100% beredd att ta till mig den kunskapen. Inga dolda agendor eller konspirationer, det jag vill lära mig som läkare är att vårda en patient på bästa möjliga sätt. När jag är färdig läkare, om hur många år det nu blir, kommer jag faktiskt anse mig veta bättre än andra. Man måste stå på sig och försvara den kunskap man faktiskt har, trots att det inte är det patienten vill höra.

Nu slår jag vad om att det finns många som har åsikter om alternativ medicin och allt vad det innebär! Det vore otroligt intressant att få höra argument för dessa metoder och vad som får er att tro på och tillämpa metoderna. Jag vill verkligen förstå drivkraften bakom hela denna industri och jag dömer ingen.



söndag 20 november 2016

missing this crazy city













Med det skandinaviska mörkret kommer saknaden efter denna ljusstarka stad som ett brev på posten. Åh fy fasen vad jag kan sakna det ibland. Stora julgranen vid Rockefeller center, skridskobanan i Bryant Park, juldekorationerna längs med 5th avenue. Det är så mycket enklare att se det vackra i någonting när man ser på det retroperspektivt, men ibland gör det nästan ont av saknad. Häromdagen saknade jag det så mycket att jag började googla på sommarjobb i NYC, haha... Kanske inte riktigt realistiskt. Försöker tänka på tiderna jag mådde piss när jag bodde i New York, men när mörkret faller och allt känns tråkigt här så tar de positiva minnena över och man ser på allt genom rosaskimrande glasögon, haha.

Vill åka tillbaka inom några år. Hade varit så jäkla härligt att spendera några veckor i staden igen och se allt det bekanta med nya ögon. Vet ju att det inte kommer vara samma sak eftersom väldigt få av människorna jag kände här bor kvar runt staden (dock finns några kvar!). Är bjuden till Lorraines&Davids bröllop i New York samt Nagylas&Brads i Brasilien nu i januari. Tänk om man hade kunnat åka alltså. Dock är den tanken så långt från verkligenheten man kan komma haha, jag får vara med i tankarna.