tisdag 10 november 2015

tranströmer

Ända sen jag lärde mig skriva har jag skrivit dikter, låtar, små böcker, berättelser. Jag älskar att uttrycka mig i vackra ord och komma på nya sätt att måla upp ett fenomen eller en känsla. Mitt skrivande har i princip övergått till att bara innefatta sporadiskt låtskrivande, men det händer ibland att jag får en väldig lust att sätta mig ner och bara skriva, skriva, skriva. Tyvärr är jag oftast för lat för att faktiskt skriva ner orden på papper eller dataskärm, haha.

Fascinationen av språk och olika sätt at uttrycka sig finns dock alltid där, och även om jag inte är någon stor poesiläsare händer det ibland att jag snubblar över någon dikt som fastnar. Senaste dagarna har jag gått och tänkt på två texter som jag kommer ihåg att jag läst någon gång och tyckt väldigt mycket om. Båda är skrivna av Tomas Tranströmer. Visste inte mycket om honom så som googlareN jag är bestämde jag mig att ta reda på lite om honom. Vilken människa! Så otroligt många fina texter, vackra metaforer och djupa livsfunderingar. Nobelpriset i litteratur har han också fått. Letade förstås upp de två texter jag gått och tänkt på (gått och tänkt på är väl kanske att ta i, men meningar har ploppat upp då och då), så jag tänkte dela med mig av dem här. Kanske inte vad jag normalt brukar dela med mig av här i bloggen, och poesi är något som verkligen inte tilltalar alla, men förmodligen finns det några som är som jag och kan tycka sånt här är otroligt vackert.

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Schubertiana, vers I

I kvällsmörkret på en plats utanför New York
en utsiktspunkt där man med en enda blick
kan omfatta åtta miljoner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva,
en spiralgalax från sidan.
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken,
skyltfönstren tigger av förbipasserande, ett vimmel av
skor som inte sätter några spår.
De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider
ihop, bakom dörrar med polislås 
ett ständigt svall av röster.
Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna,
de framrusande katakomberna.
Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas
Schubert i något rum därborta och att för någon är
de tonerna verkligare än allt det andra.

Inga kommentarer: