torsdag 23 juli 2015

Ibland kan jag ju faktiskt skriva

Sometimes this place takes my breath away
The energy consumes me, I'm a part of it in some way
All these people walking down the streets
I wonder how their lives might be
As the sun sets I breathe in the atmosphere
I feel I left a piece of my heart right here
This city of blinding lights
towering into the sky so high
I feel so small yet so complete
I don't think I've ever felt this free
Among millions of these stranger's faces
I'm comfortably lonely in this haze

Hittade någonting jag skrivit för månader sen, antagligen i bussen påväg hem från staden. Se, visst finns skrivarpennan kvar där någonstans då stunden infinner sig. Detta kan mycket väl vara det enda jag skrivit klart detta år... Det är någonting med hela denna bergochdal-bana av känslor jag helt enkelt inte känt för att skriva ner i ord som jag brukar göra. Man kan väl säga att jag levt det istället.

Inga kommentarer: