söndag 28 juni 2015

Loneliness

Den här bussresan är lång. Här sitter jag och lyssnar på pianomusik, redigerar konstiga bilder och filosofierar. Kom på att jag knappt pratat på hela dagen förutom korta meningar till främlingar. Det har varit ganska skönt faktiskt. Kom också fram till att jag åter igen är helt nöjd med att vara för mig själv, ensamhet är inget som skrämmer mig. Jag trodde att jag var en ensamvarg när jag fortfarande bodde hemma; tänkte inte på att jag nästan aldrig faktiskt var ensam. Omringad av folk konstant, familj och vänner. Omringad av trygghet. Bekvämlighet. Jag trodde att jag var en ensamvarg eftersom jag njöt av att vara själv ibland, gå ut och gå för mig själv, sitta ensam på mitt rum. Så flyttade jag hit och förstod hur det faktiskt är att vara ensam. I och för sig är jag inte ensam här heller, men jag är definitivt inte omringad av samma trygghet.
 
Jag har här, för första gången i mitt liv, i perioder haft enorm ångest av att vara ensam, crave:at folks närvaro hela tiden, tyckt att tystnaden har varit kvävande. Aldrig tidigare i mitt liv har jag känt så. Tystnad och att vara för mig själv är något jag alltid njutit av. Men så togs bekvämligheten ifrån mig och jag insåg att jag kanske inte är en så stor ensamvarg som jag trott. Jag har erkänt att jag ändå är ganska social trots allt. Jag har erkänt att det är ok att behöva andras sällskap, att vara uttråkad av tystnaden, att vilja ha meningslösa konversationer. Ensam är inte alltid stark. Men det är helt okej. Det är helt okej att vara helt ensam. Det är ganska skönt också. Det är skönt att veta att man inte är beroende av någon annan. Det är skönt att inse att man klarar sig själv, att vara självständig. Jag vet att kan ta mig fram, att jag klarar mig även om jag är helt totalt ensam. Men det är också skönt att erkänna att man behöver andra ibland.

Inga kommentarer: