torsdag 19 mars 2015

embrace where you came from, embrace where you're at and embrace what's coming

 
 



 
Åh vad jag kan sakna detta ibland. Semester med familjen, de bästa, värdefullaste och mest irriterande människorna i hela världen. När det bara handlar om gemenskapen och att spendera kvalitetstid. De här människorna jag kan vara mig själv fullständigt med, inklusive humörsvängningarna, temperamentet och (ibland) mentaliteten av en 12-åring... Jag saknar att skrika åt någon och kunna visa hur irriterad jag är. Det är ju inte så att jag går runt och inte är mig själv här, men jag är en annan person. Jag är en bättre, lugnare och mer mogen person, men jag saknar också att vara riktigt barnslig och bråkig haha... Jag vet inte om det bara är miljön och människorna här som gör att jag är en annan person, om jag kommer att gå direkt tillbaka till den jag var förut, men det har jag svårt att tro. Jag känner att jag har förändrats. Det kommer att bli väldigt konstigt att åka hem till allt det där familjära.
 
Vet ni, jag kan komma på mig själv med att sakna grejer jag aldrig trodde jag skulle tänka på ibland... att gå över "ängen" (dzäälo) till farmors och farfars, klinka på pianot och sjunga för fulla muggar. Det där citatet jag har ovanför mitt datorbord i rummet, att sitta och titta på det och tänka på allt som finns där ute i stora världen. Att ligga i hängmattan hemma hos mormor på sommaren och läsa hemmets veckotidning. Att sitta och skriva sånger i timtal i mitt lilla rum. Fotbollen, oj vad jag saknar fotbollen. Att läsa ÖT med en kopp finskt kaffe bredvid, i en ljusgrön ikea-mugg. Eller den där udda muggen  med en blå blomma på som jag köpte åt pappa någon gång i tiderna. Alltså shit vad jag saknar ÖT, dagstidning i papperformat är så jäkla underskattat. Alla de där små detaljerna som är så ingrodda i minnet, så mycket "hemma" som det bara kan bli, så familjärt och tryggt.
 
Missförstå mig inte, jag har inte haft nån speciellt stor hemlängtan på väldigt länge. Alla de här grejerna är bara småsaker jag kan komma att tänka på ibland, och så sticker det till lite av hemlängtan. Jag skakar snabbt av mig det. Jag har aldrig riktigt funderat på vad som tillhör min "identitet", aldrig sett mig som speciellt hemma-kär eller fosterländsk. Jag har dock kommit fram till att alla de här småsakerna, alla dessa detaljer som tillhör min uppväxt och formar mig - bidrar till min identitet. Ja, jag älskar att pladdra på engelska och det känns nästan som ett andra modersmål, men inget slår att få ösa ur mig en ramsa på riktigt bred tärja-dialekt. Jag har många gånger fått höra hur bred min dialekt är, och här har människor kommit fram till mig och Linn och frågat vad fasiken det är för språk vi talar. Aldrig har jag tidigare förstått hur stark gemenskapen och identiteten vi har i svenska Österbotten är. Lite saknar jag det där att känna folk lite överallt, att ha det där sociala nätverket. Jag har aldrig identifierat mig med finska Finland, vilket jag även kommit fram till här när jag umgåtts med finska människor. Jag är inte finsk, jag är finlandssvensk. Vart jag än hamnar i världen kommer Svenskfinland alltid att vara hemma.
 
Vet ni, livet där hemma känns som ett helt annat liv. Det är inte så att jag vill ha det livet tillbaka, och jag vet att även om jag kommer att åka hem härifrån är det ett helt annat kapitel som väntar. Jag har dock lärt mig att uppskatta alla dessa saker och jag ser vilken jäkla bra uppväxt jag haft. Världens bästa föräldrar som alltid varit närvarande, en trygg miljö, massor av vänner, släkt och familj runtomkring. Långt ifrån alla har det privilegiet, LÅNGT ifrån alla.
 
Den här texten blev minst sagt spretig och jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt. Kanske att det är lätt att ta saker för givet innan man plötsligt är utan dem. När jag väl är hemma kommer jag förmodligen inte vara så hemskt fascinerad av en pappers-dagstidning längre, och jag kommer också att sakna livet här. Kanske kommer jag då drömma om att gå längs gatorna i New York City igen eller att vakna upp och se bergen utanför fönstret. Sakna att höra barnen skrika på nedrevåningen på lördagsmorgonen och alla sjukt bra klädaffärer som finns här. Det är det som är så jobbigt med saknad, när man väl har det så går det ju inte att sakna. Först när man är utan det uppskattar man det. Det jag vet med säkerhet, är att om några dagar får jag se min familj igen efter över 6,5 månader och jag ska krama om dem riktigt, riktigt hårt.
 

2 kommentarer:

Mami sa...

<3 <3

Jennie sa...

puss o kram <3