måndag 27 oktober 2014

stand for the silent


Jag har skrivit om det förut och tänker skriva om det igen. Såg nyss klart filmen "Bully", en amerikansk dokumentär om mobbningen i skolor i USA. En väldigt verklighetstrogen film om hur mobbningen bland barn går till i vardagen och vad det kan leda till. Man fick följa med några barns/ungdomars liv under en viss tid och se hur mobbningen påverkar/påverkat deras liv. Jag tyckte så otroligt synd om en pojke som inte riktigt förstod hur mobbad han var, han var helt enkelt så van att bli trakasserad varje dag. Det är så fruktansvärt. Nog är det ju fan någonting fel i världen när en 11-åring inte ser någon annan utväg än att skjuta sig själv i huvudet p.g.a. att han blir mobbad. När en 14-årig flicka tar med sig en pistol på bussen och riktar den mot plågoandarna som förnedrar henne varje dag för att skrämma dem. En handling som kunde ha gett henne flera hundra års fängelse här i USA, men ledde till att hon blev tvungen att spendera flera månader på en rättsanstalt utan att veta sin dom. När en 17-åring hänger sig i garderoben som resultat av att ha blivit mobbad i åratal. Inget barn och ingen ungdom tar livet av sig frivilligt, och jag tror inte att man som utomstående kan förstå den desperation och smärta som måste ha legat bakom dessa självmord. En 11-åring ska inte behöva ägna självmord en tanke.

När jag såg den här filmen kom jag att tänka på vad jag såg på lokalnyheterna här. Strax utanför mitt bostadsområde finns ett väldigt stort skolkomplex med tusentals elever. Bara i High School finns över 2300 elever, vilket antagligen inte är så jättestort heller enligt amerikanska mått. I alla fall, på lokalnyheterna såg jag ett reportage om stora problem med mobbning bl.a. i skollagen, tror det var football-laget om jag inte minns fel. Filmen påstår också att 13 miljoner barn mobbas i USA varje år. Visst är mobbning ett problem i skolorna i Finland också, men det känns som att det inte riktigt når samma utsträckning. Tanken slår mig om det inte kan bero på de stora skillnaderna i antalet elever. Det är ju ganska logiskt egentligen när man tänker efter. Större skolor innebär fler elever per lärare (det behöver ju i och för sig inte vara så men högst troligen). Det innebär också att eleverna inte känner varandra, vilket skapar dömande och förutfattade meningar. I stora skolor finns det ingen chans att lärarna ska kunna hålla reda på allt som händer i skolan, och jag tror dessutom att relationerna mellan alla individer som rör sig i skolan kan vara speciellt nära om det handlar om en skola där flera tusen personer rör sig varje dag.

I mitt gymnasie var vi runt 190 elever om jag inte minns fel. Man kände och visste namnet på de allra flesta som gick där, och relationerna mellan elever och lärare var enligt mig väldigt bra. Klimatet i skolan var tillmötesgående och accepterande, i alla fall så som jag såg det. Rätta mig om jag har fel. Vart man än ville gå var man välkommen. Jag kan inte riktigt tänka mig att någon "regelrätt mobbning" kunde ha försegått inom skolans väggar, och man kände en tydlig mogenhet i relationerna mellan elever och elever samt lärare och elever, jämfört med högstadiet. (Jag hoppas verkligen att attityden fortfarande är den samma)

Vad vill man göra då? Jo, i Finland vill man stänga ner skolor och slå ihop till större skolkomplex för att spara på kostnaderna. Rektorn i mitt gymnasie pratade redan om att han inte vet hur länge skolan kommer få finnas kvar. Jovisst, tryck ihop barnen och ungdomarna i storskolor, helst så många som möjligt i en och samma skola. Så många att de inte har möjlighet att lära känna varandra, så att de känner varandra till utseende iställe för att ha personliga relationer. Så många att lärarna inte längre kan hålla koll på eleverna, så att många faller i skymundan och glöms bort i bullret. Gör det så ska vi se hur mycket det lönade sig att spara in på kostnaderna. För vi har ju plötsligt inte råd.

Gick väl in på sidospår där lite men ni kan ju se dokumentären i alla fall. Om jag bara hade såna makter här i världen skulle jag göra slut på den där jävla mobbningen. Mobbarna kanske skaffar sig lite respekt för stunden men om någonting sker kommer de tvingas leva hela sina liv med skuldkänslorna i bakhuvudet. För det händer faktiskt och det är inte ovanligt; barn och ungdomar väljer att avsluta sina liv p.g.a. att de inte orkar stå ut med att bli fysisk och psykiskt förnedrade varje dag. Stödnätet för barn och ungdomar är uppenbarligen inte tillräckligt, jag tycker att får man som vuxen reda på att någonting liknande försegår ska man gå till botten med det omedelbart. Speciellt lärare och annan personal på skolorna. Allt för ofta hör man att det tas upp men att ingenting händer och att ingen riktigt orkar bry sig. Den där jävla vicerektorns agerande i den här filmen får mig att se rött, hur otroligt inkompetent för man vara i sitt yrke...  

Anyway, over and out. Be kind to one another. Please, it's not that hard.

2 kommentarer:

Mami sa...

SÅ bra skriva! Kram ♡

Jennie sa...

Tack Mami! Kram <3