måndag 27 oktober 2014

Om att bo över 6000 km hemifrån

Imorgon är det sex veckor sen jag såg de sista skymtarna av Finlands skogar genom mitt flygplansfönster. 42 dagar sedan jag sade hejdå åt min egen familj för att flytta in hos en familj jag aldrig träffat förut och aldrig pratat med IRL. Terjärvs välbekanta vyer byttes ut mot New Yorks gator och landskap, vardagen byttes ut mot en helt annan vardag. För er där hemma känns det kanske inte som en lång tid sedan den 15:de september, medan mitt liv har kommit att förändras fullständigt. Tiden susar fram här också, men samtidigt känns vardagen där hemma så otroligt långt borta och länge sedan.

Hur är livet här borta då? Jo, faktum är ju att människorna här lever likadana vardagsliv som folk hemma i Finland. Omgivningen, människorna runt en och språket är annorlunda, men vardagslivet här är precis lika vardagligt som hemma. Det är något man kommer underfund med när man lär känna och kommer i kontakt med människor från alla möjliga håll av världen; vi människor är ganska lika ändå. Det finns likheter och skillnader; jag gillar verkligen den öppna, tillmötesgående mentaliteten här, medan jag lär mig uppskatta en hel del saker i det finländska samhället när jag ser hur det fungerar här. Men grund och botten är vi bara människor som råkar leva i olika samhällen, med olika bakgrunder, språk och hudfärger. De olikheter vi har är ju egentligen till stor del p.g.a. att samhället, kulturen och värderingarna runt omkring oss format oss. Därför är det en berikande erfarenhet att flytta in i ett helt nytt samhälle, det ger en nya synvinklar och tar fram nya dimensioner i en själv.

Är varje dag här rolig och medför spännande nya erfarenheter? Nej, ibland har man dåliga, tråkiga dagar. Är det alltid lätt att bo över 6000 km hemifrån? Nej, det är det absolut inte. Ångrar jag att jag gett mig in på detta? Inte det minsta. Så för er som funderar på att pröva något liknande; förvänta er inte ett hisnande äventyr med 365 spännande dagar. Samtidigt tror jag att vi aldrig riktigt kan ångra de saker vi gjort, bara de saker vi aldrig gjorde. Man lär känna massor av nya människor samtidigt som man lär känna sig själv bättre. Man har chansen att se massor av nya platser och uppleva saker man inte har möjlighet till där hemma (förutsatt att man utnyttjar de chanserna). Man lär sig leva utan alla välbekanta saker och familjära ansikten man tar för givet, men det medför också att man kan se sig själv och sitt "gamla liv" ur ett annat perspektiv. Jag föredrar att ge mig själv utmaningar hela tiden istället för att köra på det bekanta och bli statisk.

Life is a book and those who do not travel read only one page. 


3 kommentarer:

Tofslan sa...

Fint skriva Jennie :)

Mami sa...

Tsäns noo som du sko ha viri leng bort...men hä e jo snart våårä ;)

Jennie sa...

Marika: Tusen tack!
Mamma: Joo no tsäns hä nalejs lengosan ja for... sant sant, hä far så fort!