onsdag 20 augusti 2014

What a day!

Sitter just nu i tåget på väg hem igen. VILKEN morgon det blev alltså!! Var farligt nära nervöst sammanbrott x-antal gånger. Började gå mot konsulatet, trodde jag, över en timme innan min intervju så jag säkerligen skulle hinna. Det är något fel på min mobil, täckningen slår av jämt och ständigt. Det går varken att ringa, ta emot samtal eller använda internet. Nåja, efter att ha yrat runt en stund började jag gå mot rätt håll. Övervägde att ta taxi hur många gånger som helst, men slutligen fungerade min telefon så pass bra att den kunde visa rutten jag skulle gå.

Efter lite yrande hittade överlyckliga jag den gata jag sökte. Batteriet i mobilen tog slut i samma stund (hann aldrig ladda den kvällen innan för vi hade strömavbrott), men jag tänkte "whatevvuur, jag är ändå framme". Men NEHE, "du har kommit till helt fel ställe" sa mannen i dörren. Trots att jag visste att jag skulle till konsulatet och trodde jag hade den adress som ledde dit hade jag ändå kommit till ambassaden! Alltså hur jävla svårt ska det vara att lägga ut rätt adress på internet?! Nåja, den nya adressen var helt åt andra hållet och där stod jag utan mobil. Tilläggas kan att jag då hade typ 10 minuter kvar innan min intervju. "Du kan ju ta typ ta spårvagnen" sa mannen och "Jaha" sa jag som varit i Helsingfors typ två gånger förut. Ingen idé att ens prova komma fram med spårvagn, med mitt lokalsinne skulle jag antagligen ha hamnat i någon okänd ghettoförort. Jag fick en pixlig karta där man knappt kunde avläsa gatunamnen och så började jag gå. Kunde ju inte beställa taxi utan mobil. Sa så många fula ord när jag gick om några vägarbetare att de säkert undrade om jag hade Tourettes. Yrade på i stan hur länge som helst innan jag till slut, efter att ha förpestat Helsingfors med svordomar, hittade uppgången till ett trapphus där konsulatet tydligen låg?!? Inga skyltar eller anvisningar någonstans. Frågade en man om detta faktiskt är konsultatet, han svarade ja och frågade när jag hade tid. Tio före nio sa jag, han skrattade och sa "waaay past time". JO TACK JAG VET. Ringde på och sa vad jag hette. Först for jag förstås med fel hiss men sen hittade jag rätt. Till en trappuppgång där tjugo andra personer stod och väntade utanför något som såg ut som en vanlig lägenhet?! Då var jag typ 45 minuter försenad till intervjun. De hade visserligen ringt från ambassaden och sagt att jag skulle vara försenad, men vid det laget var jag så panikslagen att jag knappt kom ihåg vad jag hette, haha. 

Hade ingen aning om jag överhuvudtaget skulle komma in, men så bad någon plötsligt om mitt pass och efter en stund ropade de in mig. Gick igenom en säkerhetskontroll (som på ett flygfält) och så fick jag sätta mig i ett väntrum. Lämnade in några papper, gav mina fingeravtryck och sen frågade en tant om min tidigare "childcare experience" och om jag hade gått ut highschool. Svarade snällt på frågorna och hon sa "Your visa has been approved, we'll send it to you in the mail". Intervjun tog typ 30 sek. JAHAJA, så detta har jag halvt stressat ihjäl mig över och trott att jag får skippa hela USA, tänkte jag och irrade runt lite innan jag fattade att jag skulle gå. Sprang typ ner för trapporna.

Och det mina vänner, är storyn om när jag fick mitt USA-visum. Nu känns det som att jag klarar allt, haha.



resten av dagen var lite trevligare

3 kommentarer:

LINN sa...

HAHAH! Låter bekant... :D

Aidai sa...

Nej fy, riktit så ja håxa få ångest tå ja läst ho du stressa. Bra tå allt gick bra iallafall! :)

Jennie sa...

Linn: Haha jo :D tror dock ett ja var liti mejr stressa än tu utan tilifon å sällskap :D
Ida: Jaanå imagine the ångest ja hadd! :D joodå visumi fixa ju si iaf :)