fredag 18 oktober 2013

Under ytan

Varför är vi aldrig nöjda? Har frågat mig själv denna fråga otaliga gånger och jag kommer aldrig fram till något ordentligt svar. Fastän jag har allt jag vill ha och behöver för tillfället är jag aldrig 100%-igt nöjd. Är det hälsosamt att alltid sträva till att bli bättre, ha mer, prestera mer?

Har funderat länge och väl på om jag ska skriva det här, och hur jag ska formulera mig isåfall. Några av er kanske vet att jag ogillar att dela med mig om direkt personliga grejer, håller oftast saker för mig själv. Till och med i mina låtar håller jag mig objektiv, även om texterna kan ha sin grund i egna upplevelser. Men nu tänker jag bara, varför inte? Det är min blogg, mina tankar och dessutom har jag alltid varit mycket bättre på att formulera mig i text än i tal. Det kanske är hälsosamt att dela med sig av någonting ibland.

Hela mitt liv har jag haft någonting att leva upp till. Någonting över min dåvarande förmåga, någonting att sträva till. Osynliga mål jag lagt upp för mig själv, för att ha någonting att uppnå. Så har jag tänkt på dem i alla fall. Men i själva verket kan vi också kalla dem krav. Prestationsångest. Kamp om att duga för mig själv. Rädsla att misslyckas. Och den där ihållande känslan av att vara missnöjd. Glädjen av att lyckas med någonting är sällan lika stor som besvikelsen över att misslyckas. År 2007 skrev jag i min dagbok: "Jag kan aldrig bli nöjd med mig själv" När jag läste denna gamla dagbok slog det mig - hur duktig jag än varit har det alltid, alltid funnits någonting jag inte varit nöjd med. Och jag har varit duktig i mitt liv. Ända sen liten har jag strävat till att vara bra i det mesta. Helst bäst ifall det gått. Jag har levererat goda betyg ända sen vi började få betyg i lågstadiet, jag har sjungit, spelat fotboll, tränat och alltid strävat till att utvecklas och bli bättre. Men jag har aldrig på riktigt njutit över att lyckas. Detta är verkligen ingen tyck-synd-om-mig-text där jag berättar om min "tunga barndom". Jag har i själva verket haft det förbannat bra med att ha det lätt i skolan och på många andra plan. Prestationskraven har aldrig kommit utifrån, mina föräldrar har aldrig lagt någon press på mig, det är endast jag som har strulat till det för mig själv ibland.

Det känns svårt att skriva om det här. Jag har aldrig skrivit så här förut. Men det är ju faktiskt sant när jag säger att jag aldrig har varit tillräcklig. Man räcker aldrig till om det alltid finns högre nivåer att sträva till. Vi kan säga att jag alltid har haft ett rätt komplicerat förhållande till mig själv. På ett sätt har jag varit medveten om mina goda prestationer, samtidigt som jag alltid har krävt mer. Det är som om jag alltid strävat till någonslags fullkomlig nivå där det inte går att prestera mer, och vi vet ju alla att någon sådan nivå inte går att uppnå. Ribban har alltid varit högre än jag någonsin kunnat hoppa även om jag pressat allt jag kan. Då kan man ju förstå att det är svårt att känna att man lyckats.

När jag läser igenom dethär låter det ju som att jag bara pratar om skolan. I själva verket är skolan en väldigt, väldigt liten del. Det handlar om allt. Det handlar om att vara tillräckligt snygg, stark, glad, intressant, social, you name it. Det är inte heller så att jag gått runt och jämfört mig med alla andra utan jag har skapat mina egna ideal. Jag blir till och med irriterad på mig själv när jag skriver detta, tycker själv att det är patetiskt när t.ex. en smal person säger att han/hon är tjock. Men det är så mycket enklare att se andras "goda egenskaper" än sina egna. Sist och slutligen har jag kommit fram till att allting sitter i huvudet. Man är endast så snygg, smal, begåvad som man tror sig själv vara, oberoende av verkligheten. Till sist kan det gå så långt att man inte ser vad som finns i spegeln även om man står och tittar rakt på den.

Nu när jag ändå kom in på utseendemässiga saker och liknande kan jag ju inte låta bli att dra in det också. En ganska märklig sak är att jag inte har några minnesbilder av hur jag såg ut för ganska exakt 4 år sen. Klart att jag minns typ vilken hårfärg jag hade och sådär, men kroppsligt vet jag faktiskt inte. Såhär i efterhand har jag kommit fram till att det måste vara för att min kroppsbild var så förvriden att jag helt enkelt inte visste längre. Jag försökte desperat skapa någonting jag kunde vara nöjd med, men det fanns inget sånt. Tänker inte gå in mer detaljerat på det eftersom jag helt enkelt varken orkar eller vill, men jag kan säga att jag klarade av att ta mig ur det innan det gick alldeles för långt. Det är nog ett av de bästa val jag gjort hittills i mitt liv.

Ibland tänker jag att jag borde vara med om något verkligt hemskt eller möta någon riktigt trasig människa för att vakna upp och inse hur jävla bra jag faktiskt har det. Men man kan inte gå runt och jämföra sitt liv med de som har det värre. Det vi anser vara våra problem eller brister är proportionerliga till den livsstil vi lever. Hur bra man än har det i jämförelse med andra, kan man aldrig leva smärtfritt. Vet inte riktigt vad jag ville komma fram till med denna text (som nu är alldeles för lång för att jag ska strunta i att publicera den). Tror att jag för en gångs skull ska låta den stå såhär, utan någon positiv uppmaning på slutet som ska få er att tänka efter. Det är helt enkelt bara jag som berättar om mig själv, mina egna tankar och om saker som har påverkat mig. Hoppeligen vet ni lite mer om mig nu. Punkt.


Jag i Oktober 2009. Mycket mindre än nu, på alla sätt, och aldrig aldrig nöjd.

7 kommentarer:

Lisaa sa...

Tu kan no verkligen hede me ti skriv fint tu! :)

Mindy sa...

Det var starkt, modigt, strongt och sårbart. Och allt på samma gång. Jag gillar det Jennie! Ha det bra!

Jennie sa...

Tusen tack Mindy! :)

Jennie sa...

oj tack Lisa! :')

Jennie sa...

Ja känder int de egentligen men måst ba sej att jätte bra skrivet! O ja känner igen mig nästan hela texten igenom!

Aidai sa...

Fint och modigt skriva åv di! :)

Jennie sa...

Jennie: Tusen tack för responsen, så roligt att hör! Tror tyvärr att i er mang ader som å känder igen se.

Ida: Tack så väldigt mycket!