måndag 14 januari 2013

We distract our hearts from ever missing them

JANUARI 2011 


JANUARI 2012

Det är intressant att reflektera bakåt i tiden ibland, och fundera över vad som har förändrats och hur man själv har förändrats... när jag ser på dessa bilder (och äldre bilder i överlag), minns vem jag var då och tänker på hur jag är nu, kan jag konstatera en sak - vi förändras. Vi är alltid samma individ och vissa saker kommer vi alltid att behålla som personer, men vi utvecklas och förändras ständigt. Själv inser jag att jag inte längre är den person som jag var då dessa bilder togs, även om det bara är 1 och 2 år sedan.

Ibland blir jag sentimental och mår lite illa då jag tänker på gamla minnen och främst på personer som då var så nära mig, och fortfarande är det till viss del, men inte alls på samma sätt. Jag blir arg på mig själv för att jag inte hållit fast vid sånt som betydde så mycket, för att jag omedvetet och ofrivilligt släppt taget även om allt jag ville var att klamra mig fast och alltid ha det nära. Men man förtränger, för det gör för ont att tänka på.

Men samtidigt som jag får en klump i halsen av gamla minnen, är jag glad för den jag är idag. Jag är glad för att jag inte är den osäkra och vilsna person jag var i högstadiet, som inte visste vem hon ville vara. Hon som inte tyckte om sig själv och inte vågade tro på att den hon var någonsin skulle kunna bli den hon ville vara. Det betyder inte att jag för den delen är någon supersjälvsäker person idag som alltid litar på sig själv i alla lägen, men det betyder ändå att jag har kommit en bra bit på vägen. Det betyder att man kan förändras till det bättre, man kan komma över de värsta rädslorna för att inte duga och för att misslyckas med minsta lilla sak. Man kan lära sig att acceptera sig själv - och tro det eller ej - man kan börja tycka om sig själv som den man är. När jag tänker på var jag var för några år sedan, förvånar det mig att jag ens vågar skriva de orden. Därför är jag stolt, för att jag vet att högstadie-jag hade varit det om hon då fått se att det är möjligt att våga misslyckas ibland. Det är möjligt att tysta ner den där jävla rösten som intalar en att ingenting duger. Den enda egentliga fienden man någonsin kommer att ha är sig själv, men det är ändå den enda person man kan övervinna. 




 
If you're still breathing, you're the lucky ones.
'Cause most of us are heaving through corrupted lungs

4 kommentarer:

Lisa sa...

Bra skriva Jennie, så mitt i prick!

Anonym sa...

Jag vet.. jag vet. Ibland glömmer jag bort hur snabbt tiden har passerat, och hur gamla minnena blivit. Det känns lite vemodigt. och ibland tänker jag på hur det kändes förut jämfört med hur det känns nu, så lite vi visste då. jag tror att förträngningen sker på ett omedvetet plan för min del, jag vägrar se vad jag förlorat. Men du kommer alltid att vara hon som kände som jag kände, hon som såg världen ur samma perspektiv som jag. Nu vet jag inte ens med all säkerhet om jag ens var en del av detta inlägg, men för mig skrev du om oss (bland annat). Jag mår lite illa av tanken på att jag inget vet längre, och tanken på vår ytlighet får mig att minnas hur vi hatade dem som var så som vi är nu. skulle jag ha kunnat förutspå detta, då hade jag nog gått sönder.

Jennie sa...

Thanks Lisa!

Jennie sa...

E: Jo, man var visst lite naiv... trodde att alla saker varade för evigt, och att ingenting skulle förändras. Men det gör de, även om man inte vill. Jag tror inte att man mister någonting förrän man helt släpper taget om det, och det tvivlar jag på att jag någonsin kommer att göra. Det existerar så länge man minns. Men ibland gör det bara så ont att minnas.