torsdag 29 november 2012

A little more personal

Har suttit länge och försökt komma på hur jag ska börja detta inlägg. Börjar tröttna på att denhär bloggen har blivit till en ytlig det-här-har-jag-gjort-idag-blogg... vilket absolut inte var meningen från början. Visst, varenda dag kan man väl inte komma med djupa och insiktsfulla funderingar, men lite djup i bloggen skulle väl inte skada. Jag har nog aldrig varit den typen, och vill/kommer inte att bli det heller, som spiller ut alla sina känslor så hela världen kan ta del av det (egentligen ingen som jag inte känner riktigt bra/litar på)... men egentligen är jag nog en väldigt djup person, även om det inte riktigt kommer fram varken i vanliga livet eller här på bloggen. Det går liksom på rutin allting. Tyvärr.

Sådär i allmänhet har jag också kommit fram till att livet och verkligheten är rätt så ytlig i sig ... vi bara lever liksom, dag efter dag, utan att egentligen komma någon/någonting på djupet. Vi ler våra leenden, beter oss som vi brukar, funderar och lider i tystnad, strävar efter att någon gång i den avlägsna framtiden bli verkligt nöjda över oss själva och lyckliga med våra liv. Och ändå blir många (de flesta) aldrig riktigt lyckliga. Existerar ens någonting som man kan kalla lycka? Eller är det bara en idealiserad verklighet som vi tror andra lever i, medan vi själva känner oss mer eller mindre misslyckade. Är lycka egentligen att acceptera sig själv och sin egen verklighet, kanske rent av att acceptera att ren lycka inte existerar egentligen? Att helt enkelt bara vara nöjd med tillvaron, och strunta alla mainstreamade ideal som ingen egentligen uppnår.

Men, trots allt, vi är väl menade att sträva efter något vi människor. Vad skulle vi egentligen ha om vi inte hade mål eller strävan efter att uppnå något? Men jag tror bara att vi ibland strävar efter ouppnåbara mål, vilket självklart slutar med att vi blir besvikna på oss själva. Fortfarande finns det oändligt många som tror att  denna omtalade "lycka" kan uppnås genom ytliga och materiella saker. Fastän man inte vill erkänna det tror jag att många tänker "skulle jag vara 5 kg lättare/vara allmänt snyggare/ha längre hår" skulle jag garanterat vara nöjd med mig själv och mitt liv. Men min teori är att det inte riktigt fungerar så. Om man fortsätter att sträva efter förändring hela tiden, blir man ju aldrig nöjd. Visst kan man bli lite nöjdare när man lyckats få bort de extra kilona, men i slutändan blir man inte nöjd med sig själv om det inte kommer innifrån. Alltså helt enkelt att man accepterar sig själv och sitt liv. Antagligen inte första eller sista gången ni ser de orden, men ändå är det så många som fortfarande lever i hoppet om att "efter 3 kg är jag lycklig". Jag tror faktiskt inte att bilden av den egna kroppen egentligen är något fysiskt och mätbart. Allting sitter i huvudet. Kan tilläga att skulle jag själv "leva som jag lär", skulle jag knappast ens skriva detta inlägg. Det fungerar lite som en reminder för mig själv också. Jag har väldigt väldigt mycket kvar att jobba med jag också.

Inga kommentarer: