fredag 2 december 2011

be PROUD

(gammal bild..)

varning: lång text!

Någonting jag är väldigt glad över är att jag har lärt mig att acceptera mig själv. Efter år av dålig självbild och (nästan) oexisterande självtillit, har jag förstått att jag inte kommer någonvart om jag inte accepterar mig själv som den jag är. Jag försöker börja varje dag med att se mig själv i spegeln och intala mig att jag ser bra ut, att duger som jag är och att jag bara ska vara mig själv, så går det bra. Jag lovar, det fungerar! Om du intalar dig själv någonting gång på gång så börjar du till sist tro på det själv. Tyvärr är det på samma sätt med negativa tankar... Så alltid när jag känner att jag börjar tänka negativt, försöker jag vända om det och säga till mig själv att jag inte kan ändra på mig själv, att jag bara måste tro på att jag är bra. Hur som helst kommer jag att bli tvungen att leva med mig själv för lång tid framöver, så varför inte skippa alla tankar som trycker ner mig och faktiskt börja förstå att jag duger!

Visst kommer det de dagar då jag bara vill gömma mig någonstans eller gå runt med en filt över mitt huvud... då jag bara känner mig helt disgusting. Dagar då jag börjar jämföra mig med andra och plötsligt tycker att jag inte alls är fin. Jag vet att det finns måånga tjejer som är både snyggare och smalare än jag, men SO WHAT? Det gör ingenting så länge jag ändå vet att jag tycker om mig själv. Och vem har sagt att det gör mig till en bättre/intressantare människa fastän jag skulle vara snyggare, ha smalare lår eller mindre mage? Jag vet att jag är tillräcklig som jag är.

Men så får man ju egentligen inte säga. Det är ju helt sjukt när man tänker efter: man får inte tycka bra om sig själv. Tjejer ska tycka att de är feta och fula, fast de egentligen inte alls tycker det, men det hör liksom till. Men jag tror ändå att det handlar om att mogna. Man får nya perspektiv och förstår att man faktiskt inte behöver se ut och vara som alla andra... man accepterar sig själv. Jag vet med mig själv att högstadieåldern är en av de mest självkritiska perioderna man måste gå egenom... det är inte så för alla, men en stor del. Redan nu när jag går första året i gymnasiet märker jag att det är annorlunda. Det är helt enkelt okej att vara sig själv.

och NEJ, jag har verkligen inte världens bästa självförtroende... men jag tycker om mig själv i grunden och det är det som räknas. Självförtroendet måste man jobba hårt med, åtminstone om man inte har det naturligt. But I'm working on it!

så en uppmaning till er som har svårt att tro att ni någonsin kommer att tycka om er själva påriktigt: Stå på dig själv och var stolt. Inget är snyggare än någon som vet att hon/han duger som hon är. Hållningen blir annorlunda och folk får en helt annan uppfattning om dig!... och som jag sa, du kommer hur som helst att bli tvungen att leva med dig själv en lång tid framöver. Så varför inte bara acceptera det?

3 kommentarer:

marii sa...

så sant så! btw, braa skriiva (: <3

Anonym sa...

klockrent skrivet! :)

Jennie sa...

Mari: Javet! tack :)<3

Anonym: Tack så mycket! :)